Luciadikter - Dikter om Lucia, Ljus och Morker

I morkrets djupaste timma kommer hon med ljusets flamma. Kronan lyser pa hennes har, och hopp ar vad hon bar. Sa sjunger vi i nattens famn, och varmen sprids fran hamn till hamn. Lucia, du som bringar ljus, till varje hem och varje hus.

Den trettonde december, morgon stilla, kommer Lucia att med sangen villa oss fran moorkrets grepp och vinterns kyla, med ljus som inga moln kan skyla. Hon vandar sakta genom rummet, med sang som bryter nattens stummet.

Varje ar nar vintern trycker och morgonen ar morkt som natt, kommer Lucia med sin lycka och gor var varld en aning matt. Hon bar ett budskap utan ord: att ljuset ater nar var jord.

Med lussekatt och pepparkakor, med saffransdoft och tanda brakor, sa firas Lucia over allt. I skolor, kyrkor, overallt. En morgon olik alla andra, da barn i vitt far sakta vandra och sjunga for den morka tid och ge oss ater hopp och frid.

Hon star i dorren, vit som sno, med flammor som i morket glo. En sang stiger genom husets sal, och natten viker for hennes tal. Sa borjar juletiden har, med Lucia som var ledstjarna star.

I morka morgonstunden kommer ljuset obundet. Glad Lucia till dig!

Ljusen brinner i hennes krona, och sangen vill vi aldrig skona. Glad Lucia!

Nar morkret ar som tyngst kommer hon som lyser langst. Glad Luciadag!

Ljus mot morker, varme mot kold, sa ar Lucias tusenaariga bold. Hon paminner oss i vinterns natt att ljuset alltid finner tillbaks ratt. Som en stjarna genom dimman gar, och varje flamma ett lofte ar att morkret aldrig varar for evigt och att hoppet brinner fredligt.

Fyra veckor fore jul ar morket djupt och natten ful. Men sa, en morgon, dar i gryningen, kommer ljusen och fornyningen. Lucia, med sin krona klar, ar beviskraft att ljuset har en plats aven i den kallaste natt, en varme ingenting kan gora matt.

I den langsta natten tanns ett ljus, buren av ett barn genom varje hus. Det lyser inte bara med sin eld men med ett lofte, djupt och kvall: att efter morkret kommer gryningen, och med den, livets fornyningen.

Lucia kommer, titta dar! Med ljus som lyser i sitt har. Hon sjunger fint och baren gar och alla ler, for nu ar det dar! Lussekatter pa ett fat, och pepparkakor, vilken skatt!

Vem ar det som kommer dar med en stjarna i sitt har? Det ar Lucia, fin och glad, hon gar i ett litet rad! Alla barnen sjunger med och sa dansar vi i led!

Det finns en tystnad fore Lucia som liknar varldens forsta gryning. Nar ljusen tands och sangen borjar kanns det som om tiden stannar. I det ogonblicket ar vi alla barn igen, fyllda av samma forvantans glaadja, samma langtan efter ljus i den morka decembernatten. Lucia bar inte bara ljus pa sitt huvud. Hon bar vara drommar om att morkret aldrig far sista ordet.

Nar jag sloter mina ogon och lyssnar pa Lucians sang, far jag tarar i mina ogon och kanner: detta ar var gang. Den gang av ljus genom morka rum, den sang som bryter nattens stum, och kanslan av att hora hemma i nagot storre, djupare, gemma. Lucia ar mer an en dag. Det ar ett lofte om att vi alltid har varandras ljus att baras i.