Luciadikter - Dikter om Lucia, Ljus och Mörker

I mörkrets djupaste timma kommer hon med ljusets flamma. Kronan lyser på hennes hår, och hopp är vad hon bär. Så sjunger vi i nattens famn, och värmen sprids från hamn till hamn. Lucia, du som bringar ljus, till varje hem och varje hus.

Den trettonde december, morgon stilla, kommer Lucia att med sången villa oss från mörkrets grepp och vinterns kyla, med ljus som inga moln kan skyla. Hon vandrar sakta, ljuv och from, med sång som fyller nattens rum.

Varje år när vintern trycker och morgonen är mörkt som natt, kommer Lucia med sin lycka och sprider ljus i vinterns natt. Hon bär ett budskap utan ord: att ljuset åter når vår jord.

Med lussekatt och pepparkakor, med saffransdoft och tända stakar, så firas Lucia över allt. I skolor, kyrkor, överallt. En morgon olik alla andra, då barn i vitt får sakta vandra och sjunga för den mörka tid och ge oss åter hopp och frid.

Hon står i dörren, vit som snö, med ljus som tänds i mörkrets sjö. En sång stiger genom husets sal, och natten viker för hennes tal. Så börjar juletiden här, med Lucia som vår ledstjärna står.

I mörka morgonstunden kommer ljuset obundet. Glad Lucia till dig!

Ljusen brinner i hennes krona, och sången vill vi aldrig skona. Glad Lucia!

När mörkret är som tyngst kommer hon som lyser längst. Glad Luciadag!

Ljus mot mörker, värme mot köld, så bär Lucia ljusets gyllne sköld. Hon påminner oss i vinterns natt att ljuset alltid hittar rätt. Som en stjärna genom dimman går, och varje flamma ett löfte är att mörkret aldrig varar för evigt och att hoppet brinner fredligt.

Fyra veckor före jul är mörkret djupt och natten ful. Men så, en morgon, där i gryningen, kommer ljusen och förnyelsen. Lucia, med sin krona klar, är beviset på att ljuset har en plats även i den kallaste natt, en värme ingenting kan göra matt.

I den längsta natten fanns ett ljus, buret av ett barn genom varje hus. Det lyser inte bara med sin eld men med ett löfte, djupt och sällt: att efter mörkret kommer gryningen, och med den, livets förnyelse.

Lucia kommer, titta där! Med ljus som lyser i sitt hår. Hon sjunger fint och barnen går och alla ler, för nu är det där! Lussekatter på ett fat, och pepparkakor, vilken skatt!

Vem är det som kommer där med en stjärna i sitt hår? Det är Lucia, fin och glad, hon går i en liten rad! Alla barnen sjunger med och så dansar vi i led!

Det finns en tystnad före Lucia som liknar världens första gryning. När ljusen tänds och sången börjar känns det som om tiden stannar. I det ögonblicket är vi alla barn igen, fyllda av samma förväntans glädje, samma längtan efter ljus i den mörka decembernatten. Lucia bär inte bara ljus på sitt huvud. Hon bär våra drömmar om att mörkret aldrig får sista ordet.

När jag sluter mina ögon och lyssnar på Lucias sång, får jag tårar i mina ögon och känner: detta är vår gång. Den gång av ljus genom mörka rum, den sång som bryter nattens skum, och känslan av att höra hemma i något större, djupare stämma. Lucia är mer än en dag. Det är ett löfte om att vi alltid har varandras ljus att vila i.