Tjugondag Knut 2027: julgransplundring och dagen då julen dansas ut

Tjugondag Knut är den 13 januari, julens tjugonde dag om man räknar juldagen som dag ett, och i Sverige är det dagen då julen officiellt tar slut. Namnet är lika enkelt som det låter. Tjugondag betyder tjugonde dagen, och Knut är namnet som står i almanackan just den dagen. Därav talesättet som de flesta kan utan att veta varifrån det kommer: ”Tjugondag Knut dansar julen ut.”

Julen i Sverige tar inte slut när den är slut. Den tar slut när någon bär ut granen.

Talesättet har äldre släktingar. ”Knut driver julen ut” hette det förr, och i den gamla almanackan Bondepraktikan står det att ”Konung Knut bad dem hjälpa sig att driva julen ut”. Knut Lavard, som dagen är uppkallad efter, var för övrigt aldrig kung. Kungen i talesättet kan lika gärna vara hans farbror, den danske kungen Knut den helige, och de två har blandats ihop i snart niohundra år.

Både tjugondag Knut och tjugondedag Knut är korrekta former, och många skriver helt enkelt 20 dag Knut. Tjugondag skrivs med liten bokstav, precis som trettondagen och julafton, medan Knut har stor bokstav eftersom det är ett namn.

Seden är genuint nordisk. I större delen av Europa tar julen slut redan på trettondagen den 6 januari. Att låta den hålla på en vecka till är något man gör i Sverige, i Finland och på sina håll i Norge. Räknar man från första advent, som 2026 infaller den 29 november, blir julen i år 46 dagar lång. Det är en lång jul, och den får ett ordentligt avslut.

Knut i tjugondag Knut är Knut Lavard, en dansk prins som föddes i mitten av 1090-talet och blev jarl över Slesvig 1115. Han var omtyckt, mäktig och i vägen. Den 7 januari 1131 mördades han i en skog vid Haraldsted på Själland av sin kusin Magnus, son till den danske kungen Niels, som såg honom som en rival om tronen.

Knut Lavard blev aldrig kung och fick sin dag flyttad en vecka. Ändå är det han som får avsluta julen.

Datumet gjorde mordet extra upprörande. Under medeltiden rådde julfrid i ungefär tjugo dagar, och enligt lagen straffades brott som begicks under julfriden hårdare än andra. Att döda en man i julens sista dagar var alltså inte bara ett mord utan ett brott mot själva julen. Knuts son, Valdemar den store, fick honom helgonförklarad 1169, och köpmannagillen som kallades knutsgillen bildades i hans namn runt Östersjön.

I de svenska almanackorna låg Knuts dag först på den 7 januari, dagen efter trettondagen, när julen redan var över. I slutet av 1600-talet flyttades den en vecka framåt till den 13 januari, och julen förlängdes i samma veva. Varför är det ingen som vet säkert. Den vanligaste förklaringen är att stora kyrkliga högtider förr hade en oktav, en efterfest åtta dagar senare, och att trettondagen fick sin. Andra forskare menar att kyrkan ville stärka julen eller att julen på sina håll redan ansågs vara tjugo dagar lång.

Det finns också en praktisk förklaring som är lätt att förstå för den som har levt på ett förråd. Fram till 1753 följde Sverige den julianska kalendern, och då låg den 13 januari mitt i den nordiska midvintern. Halva vintern var gången. Julmaten var uppäten, och nu skulle man se efter om resten av förrådet räckte fram till våren.

Nej, tjugondag Knut är ingen röd dag. Den 13 januari är en vanlig vardag, och den finns inte med i lagen om allmänna helgdagar. Skolor, förskolor och arbetsplatser har öppet som vanligt. Förvirringen kommer sig av att trettondagen en vecka tidigare faktiskt är röd. Den som letar efter ännu en ledig dag i januari får alltså nöja sig med den.

År 2027 infaller Knut på en onsdag, och då väljer de flesta att plundra granen en helg i stället. Antingen helgen före, lördag 9 och söndag 10 januari, eller helgen efter, lördag 16 och söndag 17 januari. Det är ingen nymodighet att anpassa plundringen efter arbetsveckan, och det har länge varit vanligt att flytta den till närmaste helg. Det finns heller ingen regel som säger att man inte får plundra före Knut. Granen bryr sig inte, och barnen bryr sig bara om godiset.

Föreningar, kyrkor och förskolor brukar sprida ut sina plundringar över båda helgerna och själva Knutdagen. Vill du gå på en offentlig julgransplundring i stället för att ordna en själv hittar du dem bland julevenemangen, där julgransplundringar listas kommun för kommun.

En julgransplundring är julens avslutningsfest. Man dansar runt granen en sista gång, sjunger, leker och plockar ner det ätbara pyntet, och sedan åker granen ut. Seden har sina rötter i 1800-talets borgerliga jul, men också i bondesamhällets tiggarrundor, då barn och ungdomar gick från gård till gård och bad om mat och dryck medan de ropade ut att julen var slut. Under 1900-talet blev Knut barnens och godisets dag, och plundringarna var som populärast under åren efter andra världskriget. Mycket har inte hänt sedan dess, och det är en del av charmen.

Den viktigaste förberedelsen är att granen har något att plundra. Häng godis i den en dag eller två i förväg: smällkarameller, pepparkakor, små godispåsar knutna med snöre och gärna några röda äpplen, som var det man hängde i granen från början. Till de minsta passar mjuka saker bättre än hårda karameller och hela nötter. Spara pepparkakshuset till plundringen. Att få slå sönder det med gott samvete är för många barn höjdpunkten på hela julen.

Själva festen behöver inte vara längre än ett par timmar. Börja med dansen medan alla har energi kvar, fortsätt med några lekar och låt plundringen komma sist, så att väntan blir en del av festen. Efter fikat bär ni ut granen tillsammans. Barnen vill gärna hjälpa till, och det är värt att låta dem, även om det tar dubbelt så lång tid.

En idé som gör avslutningen till en händelse: låt någon klä ut sig till Knut, med en gammal hatt, en rock och ett skägg av bomull, och knacka på dörren för att hämta julen. Det är ingen gammal rikssed, men den har släktingar i knutgubbarna i Värmland, och barn brukar komma ihåg den i åratal.

Dansen kring granen är kärnan i hela plundringen, och den kräver ingen förkunskap. Alla håller hand i en ring runt granen och går, hoppar eller springer i takt med sången. Står granen i ett hörn går det lika bra att dansa runt soffbordet. Ingen har någonsin klagat.

En julgransplundring utan Räven raskar över isen är bara städning med godis.

Klassikerna är få och tåliga. ”Nu är det jul igen” är en traditionell långdans som gärna slingrar sig genom hela huset, och texten påstår att julen varar ända till påska, för att i nästa rad rätta sig själv. I ”Räven raskar över isen” stannar ringen och alla gör rörelserna till varje vers. ”Små grodorna” är den sång där även de mest värdiga vuxna hoppar runt på huk. ”Hej tomtegubbar, slå i glasen” passar bättre när de vuxna har tagit över dansgolvet.

Den mest passande sången för just Knut är ändå ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, en barnvisa från 1901 med text av Sigrid Sköldberg-Pettersson och musik av Emmy Köhler. Den sista versen handlar om att granen ska bäras ut, och därför sjungs den ofta sist, precis innan det sker. Det är svårt att tänka sig en bättre avslutning.

Mellan danserna behövs lekar. Fiskdammen är den självklara: ett lakan över en dörröppning, ett metspö med en klädnypa och en vuxen på andra sidan som fäster en godispåse på kroken. Frysdans, där alla stelnar när musiken tystnar, fungerar för alla åldrar. Fler lekar som passar både jul och plundring finns bland våra jullekar. En sak till: utse en vuxen som leder sångerna och har texterna på papper. Annars dör ”Räven raskar” ut efter första versen, och det vore synd om räven.

Julgransplundringen ses ofta som en barnfest, men ingenting hindrar vuxna från att ta över den. Det gör många, och det är en av januaris bästa ursäkter för en fest. Den vuxna versionen har samma grundidé: man samlas kring granen en sista gång och tömmer det som finns kvar av julen. Skillnaden är att det handlar mer om den sista glöggen och de sista resterna än om smällkarameller. En lyckad variant är att låta alla ta med en julklapp de helst vill bli av med och avsluta med en omgång julklappsleken. Det är det närmaste vuxna kommer att plundra en gran.

Den som inte vill ha en fest hemma kan gå på en. Föreningar, församlingar, idrottsklubbar, Folkets hus, studentnationer och museer ordnar julgransplundringar varje år, ofta med dans kring en stor gran, lotterier och fiskdamm. Många är gratis eller kostar en mindre summa. De listas bland julevenemangen, där du kan söka på din kommun.

Plundringen har dessutom en egen plats i barnlitteraturen. Astrid Lindgrens bilderbok Pippi Långstrump har julgransplundring kom 1979, och i en av Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg från 1984 kastas granen ut från balkongen ner i snön. Det är en klassisk bild. Det är också ett bra exempel på vad man inte ska göra i dag.

Enligt traditionen åker granen ut på tjugondag Knut, och samtidigt plockas resten av julpyntet ner: adventsljusstakarna, julstjärnorna i fönstren och tomtarna på hyllan. I praktiken bestämmer granen ofta själv. En gran som har stått inomhus sedan mitten av december har torkat mycket, och en rödgran barrar betydligt fortare än en kungsgran. Många bär därför ut granen redan kring trettonhelgen. Det finns ingen regel som säger att den måste stå kvar, men har ni barn är det värt att spara den till plundringen. Det är den barnen minns.

När granen väl ska ut gäller det att göra rätt. En riktig gran är avfall, och den får inte lämnas i trapphuset, i soprummet eller i närmaste skogsdunge. Att slänga den på fel ställe kan räknas som nedskräpning. De flesta kommuner ordnar särskilda insamlingsplatser för granar i januari, och återvinningscentralerna tar emot dem året runt. Datum och platser skiljer sig mellan kommunerna, så kolla din kommuns webbplats i början av januari.

Granen ska vara helt avklädd när den lämnas: inget glitter, ingen ljusslinga, inga krokar och ingen granfot. Plastsäcken eller nätet tar du med hem igen. Beroende på kommun kan granen sedan bli allt från flis och kompost till biokol, så det är värt att göra det ordentligt. Barren som blir kvar på golvet är en annan sak. Dammsug dem genast, annars dyker de upp i mattan i påsk.

Julgransplundringen är rikssed, men på flera håll i landet har Knut fler sidor. I Värmland, bland annat i Fryksdalen och Munkfors, går barn utklädda till knutgubbar på tjugondag Knut. De bär mask, knackar på i skymningen och vill ha godis, och leken går ut på att ingen ska kunna gissa vem som döljer sig bakom masken. En uppteckning från Sunnemo 1930 beskriver barn utklädda till gubbe och käring som gick från hus till hus och bad om pepparkakor. Enligt samma uppteckning kunde ett följe bestå av över femtio knutgubbar och knutkäringar.

På sina håll i Uppland är Knut en ännu större sak. I bruksorterna Gimo och Österbybruk firas knutmasso, en sorts karneval med tåg genom orten och masker i papier-maché för alla åldrar. Namnet betyder Knuts mässa, och det är så långt från en stillsam plundring i vardagsrummet man kan komma.

Förr fanns det också en sed som var mindre vänlig. Man kunde smyga dit en figur av halm eller trä, kallad Knut, till en granngård, gärna med en spydig hälsning. Den som fick en Knut på trappan hade enligt seden inte längre någon julmat att bjuda på, och det var en skam. Det är förmodligen bäst att låta den seden vila.

I Finland är den 13 januari också julens slut, men nyanserna är andra. I Svenskfinland firas tjugondag Knut ungefär som i Sverige, och på Åland ”bultade” man förr ut julen genom att slå på husväggarna. Senare blev det en lek där barnen sopade ut julen med kvastar och fick en belöning för besväret. På finska heter dagen nuutinpäivä. I delar av Finland gick förr utklädda nuuttipukkar runt i en päls som vänts ut och in, med mask och horn, och krävde det som fanns kvar av julmaten och julölet. Ett finskt ordspråk sammanfattar det hela: den gode Tomas för in julen, den onde Knut för ut den. Tomasdagen är den 21 december. I östra Finland slutade julen för övrigt länge redan på trettondagen, så i Finland finns det i praktiken två slutdatum.

Tillbaka i vardagsrummet på söndagskvällen. Granen ligger på gården med några glittertrådar som ingen såg, barnen sover med godispåsarna i famnen, och det enda som finns kvar av pepparkakshuset är smulor under soffan. Någon hittar en pepparkaksgubbe där i mars. Det gör någon varje år.

Det är det fina med tjugondag Knut. Den är ingen högtid man firar för att något börjar, utan för att något tar slut ordentligt. Nyårslöftena från nyår har hunnit få sina första sprickor, ljuset kommer tillbaka en liten bit för varje dag, och julen har fått ett avsked värdigt det den har gett.

Tjugondag Knut dansar julen ut. Sedan är det januari på riktigt.