Allt, allt jag ägde …
Karin Boye (1900–1941) · Härdarna (1927)
Dikt nummer 6 i den numrerade sviten till ett ”du” som inleder Karin Boyes tredje diktsamling. Den är enkel och rak, och redan de fyra första raderna räcker i ett kort.
Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.
Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.
Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.
Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.
Dagen svalnar …
Edith Södergran (1892–1923) · ur Dikter (1916), del I av fyra
Första delen av en fyrdelad dikt i Södergrans debutsamling, utgiven i Borgå när hon var 24 år. ”Drick värmen ur min hand” passar i ett kort till den du längtar efter.
Dagen svalnar mot kvällen ...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan ...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Dina ögon äro eldar
Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) · ur Fridolins lustgård (1901), första strofen
Första strofen av Karlfeldts dikt om en förälskelse som brinner. Karlfeldt fick Nobelpriset i litteratur postumt 1931. Passar i ett kort till någon du fortfarande är förälskad i.
Dina ögon äro eldar, och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.
En visa till Karin när hon hade dansat
Gustaf Fröding (1860–1911) · ur Stänk och flikar (1896), de två första stroferna
Ur avdelningen ”Ur kung Eriks visor”, där Fröding låter kung Erik XIV tala till sin Karin. Löftet om en krans ”för ålderns år” passar på ett bröllop eller en guldbröllopsdag. Resten av dikten blir mörkare, så stanna gärna vid de här två stroferna.
Af ädla blomster vill jag linda
en slinga kring min käras hår,
af kära minnen vill jag binda
en krans åt dig för ålderns år.
Med mina händer vill jag vira
den kringom den jag hafver kär,
ditt gråa hår skall kransen sira
ännu, när jag ej mera är.
Den första gång jag såg dig
Birger Sjöberg (1885–1929) · ur Fridas bok (1922), första versen av tre
Den första visan i Fridas bok, som Sjöberg skrev både text och melodi till. Den handlar om det första mötet en sommardag och fungerar lika bra uppläst som sjungen på ett bröllop.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag,
den första gång jag tog dig uti handen.
Jag väntar …
Dan Andersson (1888–1920) · ur Kolvaktarens visor (1915), de tre första stroferna av fyra
Kolvaktaren sitter vid sin eld i skogen och väntar på ”den käraste”. Raden ”Välkommen du, som väntats i ensamma år!” gör sig fint i ett tal till två som hittade varandra sent.
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.
Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
Mannens sista ord till kvinnan
Verner von Heidenstam (1859–1940) · Dikter (1895)
Hela dikten är sex rader, och den följer en kärlek från vår till höst. Heidenstam fick Nobelpriset i litteratur 1916. Ett allvarligt men vackert val till ett par som levt ett helt liv tillsammans.
Jag följde kärleksyr din rosenstig;
det tillhör stormens muntra tid och våren.
Jag mötte dig med löjen och med krig;
det tillhör sommaren och mandomsåren.
Du vardt min lycka och jag tackar dig;
det tillhör hösten, då man bäddar båren.
Du ler
Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) · Fridolins visor och andra dikter (1898)
En dikt om att lyckan inte behöver ta slut med åren: den lyfter ”i våra sena år”. Passar på en bröllopsdag efter många år tillsammans.
Du ler med hvita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.
Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.
Hvad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur lifvets kval och tunga
i våra sena år.
Kärleken
Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) · Dikter, andra häftet (1833)
En av de korta dikterna i Runebergs svit Idyll och epigram. Dottern förklarar för sin mor att kärleken inte går att stänga ute, en lekfull dikt till någon som är nyförälskad.
Bannande sin dotter talte modren:
»Flicka, jag för kärleken dig varnat,
och jag finner att jag varnat fåfängt.«
Dottren sade: »Var ej oblid, moder:
stängde jag mig in, att undfly honom,
flög han med vart solgrand in i rummet;
gick jag åter ut och rymde unnan,
hörde jag hans suck i varje vindfläkt;
slöt jag både ögon till och öron,
sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta.«
Frithiof och Ingeborg
Esaias Tegnér (1782–1846) · ur Frithiofs saga (1825), första och femte strofen
Ur den första sången i Frithiofs saga, om Frithiof och Ingeborg som växer upp tillsammans. Ett klassiskt val till ett tal om två som känt varandra sedan barndomen.
Der växte uti Hildings gård
Två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte herrligt i det gröna.
Så växte de i fröjd och lek,
och Frithiof var den unga ek,
men rosen uti dalar gröna
hon hette Ingeborg den sköna.
Amanda
Erik Johan Stagnelius (1793–1823) · ur Samlade skrifter, första delen (1911), första strofen
Stagnelius dog 1823, bara 29 år gammal, och dikten hör till de tidiga, skrivna före omkring 1818. Amanda är namnet på den älskade i flera av hans dikter, och här ser diktaren henne i allt, från solen till vårvinden.
I blomman, i Solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I drufvornas must
Jag känner Amanda.