Kärleksdikt till min älskling

Min älskling, du som vaknar bredvid mig och gör varje morgon till något att längta efter. Du känner mig bättre än jag känner mig själv, och du stannar ändå. Det är det som förvånar mig mest: att du ser allt, och ändå väljer mig.

Du är mitt livs kärlek, den jag letade efter utan att veta det. Nu förstår jag varför ingen annan passade, varför allt kändes nästan men aldrig helt. Det var för att jag väntade på dig innan jag ens visste ditt namn.

Du, som ryms i ett enda litet ord men fyller hela mitt liv. Jag vill väva mina dagar i dina, låta åren gå utan att räkna dem, för vid din sida slutar tiden vara något att frukta och blir bara något vi får dela.

Min älskling, om jag fick välja om skulle jag välja dig varje gång. Inte för att allt varit lätt, utan för att inget varit värt något utan dig. Du är hemmet jag aldrig vill flytta ifrån.

Jag älskar dig på ett tråkigt sätt, det vardagliga, det som inte syns: kaffet jag ställer fram innan du vaknar, filten jag drar upp över dina axlar. Det är där, i det lilla, som jag säger det jag inte alltid hinner säga med ord.

Du frågar varför jag ler ibland när jag tittar på dig utan anledning. Sanningen är att det alltid finns en anledning, jag hinner bara aldrig säga dem alla. Du är min älskling, min favorit, min orsak att vilja komma hem.

Till dig, min älskling: tack för att du stannar de dagar jag är svår att tycka om. Tack för att du ser människan bakom det dåliga humöret och de tysta morgnarna. Du älskar mig inte för att jag är lätt att älska, utan för att du har bestämt dig.

Du är min lugna punkt i en orolig värld, det jag vänder mig mot när allt annat snurrar. När jag är hos dig behöver jag inte spela någon, behöver inte vara stark eller hel. Jag får bara vara, och det räcker för dig.

Min älskling, jag vill bli gammal med dig. Jag vill se ditt hår gråna och dina rynkor bli en karta över alla skratt vi delat. Jag vill hålla din hand när den darrar lika hårt som jag håller den nu, för den hör hemma i min.

Det finns en plats i mig som bara du har hittat. Där bor allt jag aldrig vågat säga, allt jag gömt undan från resten av världen. Du öppnade den utan att tvinga, bara genom att vara den du är.

Du är det första jag tänker på och det sista jag vill släppa taget om. Mellan de tankarna ryms en hel dag fylld av små stunder då jag saknar dig. Kom hem snart, min älskling. Rummet är tystare när du inte är i det.

Jag trodde att kärlek skulle kännas som ett rus. Men du lärde mig något annat: att den djupaste kärleken känns som ro. Som att äntligen få andas ut, som att komma fram efter en lång resa och inse att man är hemma.

Min älskling, du gör inget märkvärdigt och ändå är allt du gör märkvärdigt för mig. Sättet du säger mitt namn, hur du skrattar mitt i en mening, hur du sover med en hand mot min rygg. Det är de sakerna jag älskar dig för.

Du är inte en del av mitt liv. Du är livet jag valde att leva. Allt annat, jobbet, planerna, dagarna, är bara ramen kring dig. Och jag skulle göra om varje val bara för att få stå här, bredvid dig.

När jag säger att jag älskar dig menar jag mer än orden rymmer. Jag menar varje morgon vi delat, varje gräl vi rett ut, varje natt jag vaknat och hört dig andas och tänkt: där är du, där är mitt allt.

Du tog en plats i mitt hjärta som jag inte ens visste fanns ledig. Nu kan jag inte föreställa mig den tom igen. Du fyller den så självklart, som om den alltid väntat på just dig, min älskling, mitt allt.

Jag vill inte ha ett perfekt liv. Jag vill ha ett liv med dig, med allt vad det innebär: de tysta söndagarna, de slitna kvällarna, de gånger vi inte kommer överens och ändå somnar i samma säng.

Du är min älskling, min vän, min hela värld. De orden känns nästan för små, men det är dem jag har. Så jag ger dem till dig i dag och i morgon, och alla dagar efter det, så länge jag får älska dig.