Stjärngosse: historien, struten, sångerna och hur du gör en egen

En stjärngosse är en av rollerna i luciatåget. Stjärngossen bär ett långt vitt linne och en hög vit strut, ofta med guldstjärnor och ett band under hakan, och håller en stav med en stjärna i toppen. Stjärngossarna går efter tärnorna, ofta tillsammans med tomtarna, och har en egen sång: Staffan var en stalledräng.

Stjärngossen är den äldsta figuren i luciatåget, några hundra år äldre än tåget självt.

Figuren kommer inte från lucia, utan från trettondagen. Stjärnan är Betlehemsstjärnan, den som enligt Matteusevangeliet ledde de vise männen till Jesusbarnet, och stjärngossarna var från början pojkarna som spelade de vise männen i julspelen. Därför bär de stjärnan: de visar vägen. Hela berättelsen om stjärnan finns i vår artikel om julevangeliet.

Ordet säger gosse, men i dag går flickor ofta som stjärngossar också. På en del skolor heter den stjärnbärare, och i äldre tid talade man också om stjärnsjungare. På engelska kallas en stjärngosse star boy. Var stjärngossarna går och hur resten av tåget ordnas beskriver vi i guiden om luciatåget.

Stjärngossarnas historia börjar i medeltidens kyrkor. Där spelades stjärnspel eller trettondagsspel, små dramer om de vise männen som följde stjärnan, och redan under medeltiden gick präststudenter stjärngossetåg i församlingarna under jullovet. Den tidigaste daterade beskrivningen i Norden kommer från Bergen i Norge, där rektorn vid katedralskolan skrev om stjärngossarna i sin dagbok den 6 januari 1563. I Sverige är seden väl belagd från 1600-talet, men den är säkert äldre än så.

Stjärnan hade levande ljus och måste snurras hela tiden. Det var stjärngossarnas första brandskyddsregel.

Efter reformationen tog eleverna vid katedralskolorna, djäknarna, över spelen, och för dem var det ett sätt att tjäna pengar. Pojkar i vita särkar och strutformade pappershattar spelade de tre vise männen, och med dem följde kung Herodes och ofta Judas med pungen, som fick samla in betalningen. Stjärnan byggdes av ribbor, gärna av hårt fruktträ, och kläddes med oljepapper eller kraftigt papper. Den hade ljus inuti och måste snurras hela tiden, så att den inte fattade eld.

Tåget gick oftast mellan tredjedag jul och trettondagen, på andra håll från annandag jul ända fram till tjugondag Knut. Stjärngossarna fick pengar, mat och dryck, och ibland hade de en julbock med sig för att trycka på lite extra. Samtidigt fanns en annan sed. På annandag jul, Staffansdagen, gick unga drängar runt i socknen och sjöng visan om Staffan för att samla mat, öl och brännvin till ett gemensamt gille. Det kunde bli stökigt, och vid flera tillfällen förbjöd lokala myndigheter staffanssjungningen, bland annat i slutet av 1600-talet.

Under första hälften av 1800-talet möttes de två sederna. Stjärngossarna tog över Staffansvisan, och staffanssjungning och stjärnsjungning flöt efterhand ihop. Mot slutet av 1800-talet bleknade seden, i takt med att trettondagen förlorade sin betydelse. Det som överlevde var dräkten, stjärnan och sången. Mer om trettondagens gamla seder finns i artikeln om trettondagen.

När Skansen började visa upp lucia för stockholmarna på 1890-talet fanns det också stjärngossar där. Ett fotografi från 1896 visar en grupp stjärngossar utanför Blekingestugan. Lucia och stjärngossarna uppträdde ändå ännu inte tillsammans, och det dröjde innan de gick i samma tåg.

I Stockholms första stora offentliga luciatåg 1927 gick ett trettiotal stjärngossar med. De gick efter fackelbärarna och en gossorkester, men före Lucia, och de bar stora upplysta stjärnor, strutar, vita kläder och röda skärp. Det röda skärpet hör i dag till Lucia själv. Tomtarna fanns inte med alls. De kom in i tågen ungefär tio år senare, och i Uppsala 1938 gick tomtenissarna sist, med uppdraget att samla in pengar.

Stjärngossarna fick sin plats i luciatåget av ett enkelt skäl: de gav pojkarna en roll i firandet. I arkiven finns bland annat fotografier av stjärngossar i Vänersborg 1943, och med åren flyttade de från platsen före Lucia till tågets bakre del. Hur Lucia själv blev svensk berättar vi i Lucias historia.

Det ärliga svaret är att ingen källa säger att struten betyder något särskilt. Förklaringar som att den ska föreställa stjärnans strålar eller en stjärntydares hatt förekommer, men de saknar stöd. Struten kommer från dräkten i de gamla julspelen. Där bar pojkarna som spelade de vise männen vita särkar och strutformade pappershattar, och när spelen försvann blev hatten kvar.

Struten är inte en symbol. Den är en kvarleva.

Forskningen om Staffansvisan beskriver de strutformade huvudbonaderna och stjärnan som det som vanligen påminner om de gamla kringvandrande stjärngossarna. Det är nog den bästa förklaringen. Struten är alltså ingen symbol. Den är en kvarleva. I ett museums samlingar finns två vita pappersstrutar med tre femuddiga guldstjärnor på varje, och så ser många strutar ut än i dag.

Att struten kan likna en dumstrut har inte gått barnen förbi. Den mest kända protesten står Sune för. I boken Sune och Svarta Mannen från 1989 byter han ut struten mot en stövel, och scenen kom med i julkalendern Sunes jul 1991. När TV:s luciamorgon från Visby i december 2025 visade stjärngossar utan strut blev det en liten storm. Även tidigare har stjärngossar i TV-sända tåg gått i vanliga byxor, rockar och röda halsdukar, så strutlösa stjärngossar är inget nytt.

Stjärnan är rollens kärna, och den har inte bytt betydelse på flera hundra år. Det är stjärnan som enligt Matteusevangeliet visade de vise männen vägen till Betlehem. Evangeliet säger för övrigt inte hur många de vise männen var. Att de blev tre och fick namnen Kasper, Melker och Baltsar kom senare, med legenderna.

De gamla stjärnorna var stora och tunga, byggda av trä med oljat papper eller kartong och med levande ljus inuti. I Stockholmståget 1927 bar stjärngossarna fortfarande stora upplysta stjärnor. I dag är stjärnan oftast av guldkartong på en tunn käpp, och ljuset, om det finns något, kommer från batterier. Barn i luciatåget ska bara ha batteriljus, och det gäller stjärnan också.

Stjärnan har dessutom gett namn åt en av de vackraste sångerna i tåget. Betlehems stjärna, eller Gläns över sjö och strand, skrevs av Viktor Rydberg och fick sin melodi av Alice Tegnér 1893. Texten är fri, och den finns i sin helhet bland våra juldikter.

Stjärngossarnas egen sång är Staffan var en stalledräng, en av de äldsta sångerna i luciatåget. Den äldsta kända texten skrevs ner av prosten Olof Broman i Hälsingland omkring 1720, och den vanliga versionen trycktes i samlingen Svenska folkvisor 1814–1816. Under 1800-talet spreds den i skillingtryck, och i dag finns flera hundra uppteckningar och inspelningar från Sverige och Svenskfinland.

I visan är Staffan stalldräng och vattnar fem hästar: två röda, två vita och en apelgrå. Vem han egentligen var är omstritt. Han förknippas med martyren Stefanus, vars dag är annandag jul och som i katolsk tradition var hästarnas skyddshelgon, men hur Stefanus kom att knytas till julberättelsen vet ingen. Kärnverserna, som de flesta kan, finns bland våra luciasånger.

Bakom den korta visan finns en längre och äldre legendvisa, Staffan och Herodes. Där ser Staffan stjärnan när han rider hästarna till vattnet, och han säger till kung Herodes att en kung har fötts. Herodes svarar att han ska tro det först när den stekta tuppen på hans bord blir levande och flaxar med vingarna, och det gör den. Visan har bara tecknats ner eller spelats in ett femtontal gånger, i Skåne och Åboland mellan 1899 och 1957, och den anses kunna gå tillbaka på en delvis liknande engelsk visa som finns i en handskrift från 1400-talet. Inledningsstrofen finns längre ner.

Andra sånger som passar stjärngossarna är Betlehems stjärna och Nu tändas tusen juleljus, som båda är fria att skriva ut. Ser du stjärnan i det blå? är också populär, men den svenska texten är skyddad, så den återger vi inte. Vilka luciasånger som är fria och i vilken ordning de brukar sjungas går vi igenom i artikeln om luciasånger.

En stjärngossestrut är en kon av vit kartong, lika vid som huvudet nedtill och spetsig upptill. Det svåra är inte att rulla den, utan att få den att sitta kvar. Många föräldrar har sett struten glida ner över ögonen eller ramla av så fort barnet vrider på huvudet, och det beror nästan alltid på att den är för vid nedtill.

Det är skarven som bestämmer hur vid struten blir, inte mönstret.

Måtten nedan är våra råd, inte en tradition. Mät huvudet runt pannan och lägg till 3–4 centimeter för skarven. Det enklaste mönstret är en tårtbit av en cirkel: ju längre radie, desto högre strut. En kvartscirkel med 40 centimeters radie blir en strut på knappt 40 centimeter, och till små barn passar en lägre strut, som du får av en tredjedels cirkel med 30 centimeters radie. Båda mönstren har en båge på drygt 60 centimeter och räcker därför runt huvudet på alla barn och de flesta vuxna. Det är skarven som bestämmer hur vid struten blir, och mönstret får plats på en kartong i storleken 50 × 70 centimeter.

För att struten ska sitta kvar kan du limma en remsa filt eller tunt skumgummi på insidan av kanten, så att den sluter tätt utan att trycka. Ett band under hakan är det säkraste, antingen hattresår eller två sidenband som knyts. Till de minsta barnen fungerar en strut av tyg eller filt bättre än kartong. Den är mjuk, väger nästan ingenting och kan vikas in i kanten tills storleken stämmer.

Tre femuddiga guldstjärnor är klassiskt, men många sätter dit fler. Guldpapper, guldkartong och självhäftande guldfolie fungerar, medan glitter fäller och hamnar överallt. Vill barnet inte ha någon strut alls finns alternativ som andra har prövat: en vit tomteluva med en stjärna i stället för tofs, eller en guldkrona, eftersom de vise männen var kungar i legenden. Prova struten i god tid, gärna en vecka före generalrepetitionen.

Staven är ofta det som blir gjort sist, kvällen före. Den behöver inte vara märkvärdig. En rundstav av trä, en bambupinne eller en tunn käpp fungerar. Längden är vårt råd: ungefär upp till barnets haka eller axel, alltså runt 80–100 centimeter för ett förskolebarn och 120–150 centimeter för en vuxen. En längre stav blir tung, svajar och slår i både taklampor och tärnor.

Stjärnan klipps ut i dubbel guldkartong, med staven inlimmad mellan de två lagren. En stjärna på 15–20 centimeter syns bra utan att bli tung. Till de minsta barnen finns en mjukare variant som många föräldrar har fastnat för: en stjärna sydd av filt och stoppad med vadd. Den gör inte ont om den hamnar i någons ansikte, och det gör den förr eller senare.

Vill ni att stjärnan ska lysa kan ni linda en kort ljusslinga med batterier runt kanten. Använd aldrig levande ljus. De gamla stjärngossarna hade ljus i stjärnorna och fick snurra dem hela tiden för att de inte skulle börja brinna, och det momentet får gärna stanna i historieböckerna. Se också till att staven inte har någon vass ände.

En hel stjärngossedräkt består av tre delar: ett vitt linne, en strut och en stjärna på stav. Linnet är det enda som är svårt att göra själv, och det är också det som kostar mest. Strut och stjärna säljs ofta som set i december, och ett sådant brukar kosta under 100 kronor. Ett barnlinne kostar oftast 150–250 kronor och köps för sig.

Färdiga set är bekväma men har sina nackdelar. Strutarna görs ofta i en enda storlek och kan komma fram skrynkliga, och en strut som är för vid åker ner över ögonen oavsett vad den kostade. Att göra struten själv tar en kväll och kostar några tiotal kronor, och då blir den lika stor som huvudet den ska sitta på. En bra kompromiss är att köpa linnet och göra struten.

Linnet behöver inte vara köpt för ändamålet. Ett vitt nattlinne, en stor vit skjorta eller ett lakan med hål för huvudet fungerar, och för större barn är vita byxor och vit skjorta ett alternativ som har funnits länge. Varma kläder under är ett måste, eftersom gymnastiksalar och kyrkor är kalla i december. Till vuxna, till exempel i luciatåget på jobbet, räcker en vit skjorta och en hemgjord strut långt.

Stjärngossarna kom in i luciatåget för att pojkarna skulle få en roll, och länge var det just så: flickorna blev Lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar. I dag bestämmer varje skola och förskola själv hur rollerna fördelas, och på många håll väljer barnen fritt. En flicka med strut och stjärna hör lika mycket hemma i tåget som en pojke.

Det har ändå blivit bråk om saken. Det finns exempel på skolor där en flicka har nekats att vara stjärngosse för att tåget skulle se traditionellt ut, och på skolor som har döpt om rollerna till stjärnbärare och ljusbärare för att slippa frågan. I en årskurs med bara pojkar har yngre flickor fått gå som stjärngossar. Vårt råd: bestäm reglerna innan barnen väljer, inte efter. Det är lättare att säga ”alla får välja” i oktober än att förklara ett nej i december.

Rollen har också haft lägre status än man kanske tror. När vuxna berättar om sina luciaminnen kan det visa sig att tomte och pepparkaksgubbe hade högre status, och en förskollärare har beskrivit stjärngossarna som något som tycks tillhöra ett utgående sortiment bland de minsta. Det hjälper att ge rollen något att göra. Låt stjärngossarna lyfta stavarna på omkvädet i Staffansvisan eller säga en kort replik. Förslag finns längre upp. Ett barn som har en uppgift glömmer bort att vara generat.

Läser man vad föräldrar och före detta stjärngossar skriver om rollen återkommer några saker. Den första är praktisk: pappersstrutar sitter dåligt på små barn. De glider, ramlar av eller hamnar på sned, och de lösningar som nämns oftast är ett band under hakan, en mjuk kant på insidan, kardborreband baktill eller en strut av tyg som viks in tills den passar.

Struten är tradition. Att den sitter kvar är ingenjörskonst.

Den andra handlar om känslor. Flera minns stjärngossen som rollen som blev över, den som gick till pojkarna som inte hann välja tomte. Struten kallas dumstrut med jämna mellanrum. Flickorna får en gloria och pojkarna en dumstrut, som någon har uttryckt det, och det är oftast de äldre pojkarna som tar av den först. Flera påpekar också att linnet känns som en klänning, och för dem är vita byxor och vit skjorta ett vanligt alternativ.

Den tredje är debatten om vad som är rätt. När stjärngossarna i TV:s luciamorgon 2025 gick utan strut delade sig reaktionerna i två läger. Det ena tyckte att den egna barndomens version var den riktiga, det andra att det inte spelade någon roll och att tåget var vackert ändå. Alternativen till struten är desamma år efter år: en vit tomteluva med en stjärna i stället för tofs, en guldkrona eller ingenting alls.

Den gamla seden, där stjärngossar gick från gård till gård, är inte helt borta. På Möja i Stockholms skärgård går stjärnsjungare runt på trettondagsafton bakom en stor upplyst stjärna och sjunger medeltida sånger. Stjärngossetraditionen lever också kvar i Grycksbo i Dalarna och i Romfartuna utanför Västerås, och i trakten av Gullspång finns julvisegäng. På Skansen fanns stjärngossar som sjöng i hem och på restauranger åtminstone in på 1970-talet.

Stjärngossarna står också på scen i december. Lördag 12 december 2026 klockan 19 sjunger Uppsala domkyrkas gosskör Goder afton, mitt herrskap! i Stora salen på Uppsala Konsert & Kongress. Det är en staffanskonsert med stjärngossen i centrum. Den slutar med ett nyskrivet julspex och har varit en Uppsalatradition sedan 1970-talet. Samma kväll klockan 19 bjuder Hagakyrkan i Göteborg på lucia med stjärnspel i konserten Allt för vår ljusa stjärna. Fler luciakonserter finns i vår lista över julkonserter 2026 och bland julkonserterna i Stockholm.

Till Finland kom stjärnsjungningen i början av 1800-talet, från Danmark och Sverige, och den spreds i Österbotten. År 1901 gav Bernhard Estlander ut det första stjärngossespelet i Finland, skrivet för skolornas luciafester. I Svenskfinland dog seden till stor del ut när luciafirandet tog över, men på finskspråkigt håll lever den kvar som tiernapojat, stjärngossarna från Uleåborg.

Och i de flesta svenska luciatåg går stjärngossarna kvar, längre bak i ledet med strut och stjärna, ungefär som de har gjort i hundra år. Forskningen kallar dagens sed en blek återspegling av de gamla stjärngossetågen. Det stämmer säkert, men det är också ett ovanligt långlivat stycke folkkultur. Fler seder kring högtiden finns i artikeln om luciafirande i Sverige.

Klockan är halv tio, och struten är rullad en tredje gång. Nu stämmer det: 53 centimeter runt pannan och fyra centimeter skarv. Hattresåret sitter i, filtremsan är limmad och stjärnorna är tre, en för varje vis man. Sjuåringen har gått tre varv runt köksbordet med huvudet på sned, och struten satt kvar.

Han har dessutom bestämt sig för att den inte ser ut som en dumstrut. Den ser ut som något som pojkar bar för flera hundra år sedan, när de gick genom snön med en stjärna som måste snurras för att inte börja brinna. Det har han fått höra under kvällen, och nu vill han veta om Herodes tupp verkligen flaxade.

I morgon klockan åtta går han in i gymnastiksalen efter tärnorna. Struten sitter, stjärnan lyser och han kan första versen. Mer än så har ingen stjärngosse behövt.