Sorgedikter och Begravningsdikter

Nar morkret faller tungt och stilla, och saknaden tar overhand, da finns ett ljus som aldrig slocknar: minnet av en alskad hand.

Vi bar dig med oss, varje dag, i tankar, minnen, hjartats slag. Din rost ar tyst, men karleken fortlever bortom tidens grans.

Sa stilla gick du fran oss bort, men inget avsked ar for evigt. Du lever kvar i allt du gav, i varje minne, varmt och fridfullt.

Det finns en tomhet efter dig som ingenting kan fylla. Men karleken du lamnade gar aldrig att forgylla. Den ar ren och sann och evigt stor, ett arv fran dig som gor oss rik.

Du sover nu dar stormar aldrig nar, dar morgonljuset evigt star. Vi saknar dig med varje andetag, men bor din varme varje dag.

I tystnaden som foljer finns nagonting som talar: ett minne, varmt och stilla, som aldrig gar att mala. Du finns i allt vi ser och gor, i varje vind som sakta ror.

Vi tanker ofta pa dig an, i morgonljusets tidiga rand. Du ar inte borta, bara bortom syn, och karleken bor under samma himlabryn.

Ett ljus har slocknat i vart liv, men gnistan finns i varje skriv av minnen, skratt och delade ar. Du lever kvar i allt som ar.

I vara hjartan bor du kvar, for evigt nara, evigt var.

Vila nu i frid och ro. Vi bor ditt minne tyst och tro.

Saknaden ar djup, men karleken ar storre. Du ar for evigt i vara hjartan.

Tack for allt du var, allt du gav, allt du lamnade kvar.

Ljuset du tande i oss brinner vidare, stilla och starkt.

Som solen sjunker bakom bergen men lamnar varme kvar i jorden, sa lever du i allt du rorde, i varje hjarta som du forde med omtanke genom aren. Du ar ljuset vi fortfarande bor.

Det finns en tradgard dar du vilar, med blommor av var karlek satt. Vi vandar dar i vara tankar och minns din rost i sommarns natt. Varje blomma ar ett minne, varje doft ett ogonblick med dig.

Du gick som hostens sista lav sa stilla fran var famn. Men varje var som ater kommer bar ditt alskade namn. I knoppens forsta oppning, i fagelsangens ton, dar finns du, kvar for alltid, i naturens stilla bon.

Om minnen var som stjarnor sa hade himlen lyst av allt det goda du gav oss, och morkret aldrig fryst. For varje gang vi tanker pa dig sa tands en stjarna till, och natten blir till dagning i minnets varma spill.

Likt ett ljus i decembermorkret var du varme nar det fros. Din godhet var som eldars glod, din karlek vart vinterros. Nu vilar du, men ljuset som du tande brinner an, i alla oss som alskade dig, for evigt, utan grans.

Nar livets vandring nar sitt slut och stegen tystnar pa var jord, da star vi kvar med tacksamhet for varje gava, varje ord. Din tid bland oss var rikligt matt, och minnet av dig varar an, som solens ljus vid dagens slut som fargar himlen rosenran.

Ga nu i frid, du kara sjal, din vandring har natt sitt mal. Vi som ar kvar ska bara fram det arv av karlek som du gav. I liv och dod ar bandet starkt, och inget avsked bryter det.

De ar som gatt kan ingen aterfora, men minnena star kvar som evigt gront. Din rost, ditt skratt, din varma hand att kanna, allt detta lever an i det vi sont och delat genom livets olika tider. Ditt arv ar karleken som aldrig svider.

I livets stora skeende finns stunder av farval. Men ocksa ljusa minnen som lyser som kristall. Du vandrade bland oss en tid och larde oss sa mycket. Om karlek, mod och vardagens frid, om allt som ar forfryktat.

Kara mamma, nu vilar du stilla, men din varme finns kvar i vart hem. I kokets dofter, i vaggsangens toner, i allt det du larde oss, gor vi dig nem. Din hand som torkade tarar finns for evigt tryckt mot var kind. Du var var forsta karlek, mamma, och den karleken star mot all vind.

Mamma, du bar oss nar vi var sma, och holl oss trygga ar efter ar. Nu bar vi dig i vara hjartan, och saknaden ar tung att sta. Men tacksamheten ar annu storre for allt du var och allt du gav. Din karlek lever vidare i oss, som rinnande vatten fran en alskad kalla djupt och brav.

Pappa, du var klippan i vart liv, den trygga hamn i stormens tid. Nu ligger hamnen stilla, tom, men fyren lyser an med frid. Du larde oss att vara starka, att resa oss nar livet slog. Och nu, i var djupaste saknad, bar vi den styrka som du gav oss nog.

En far som du finns inte manga, med hander som var bade starka och varma. Du visade vagen med stadiga steg och var alltid beredd att beskarma. Nu gar vi vidare pa den stig som du en gang larde oss finna. Och varje gang vi ser mot himlen sa vet vi att du finns darinne.

I skogens djup, dar mossan baddr, och tallarna star hogt och trygga, dar finns en plats for evig vila, dar vinden viskar frid och bygga. Naturen tar dig i sin famn och vaggar dig till stilla somn. I gryningsljus och skymningsro bor ditt namn i varje bon.

Som snon som faller mjukt i natten och tacker jorden vit och ren, sa sank sig friden over dig och bar dig bortom livets sen. Nar varen ater vaknar och backen borjar rinna fri, da lever du i blommans oppning, i allt som ater blir till liv.

Vid sjon dar morgondimman dansar och vassen vajar sakta an, dar finner sjalen evig vila och friden bortom tidens rand. Du ar nu del av allt som lever, av vatten, jord och himlens ljus. I naturens stilla andning hors ditt namn i vindens sus.

Nar lovet faller och naturen vilar och hostens guld ger plats for vinterns dvala, da tanker vi pa dig som gick fore oss till platsen dar all oro far sitt tala. Och nar var ater kommer, gron och ljus, da kanner vi dig i den forsta varvindens brus.