Fina avskedstexter, minnesord och en sista hälsning

När mörkret faller tungt och stilla, och saknaden tar överhand, då finns ett ljus som aldrig slocknar: minnet av en älskad hand.

Vi bär dig med oss, varje dag, i tankar, minnen, hjärtats slag. Din röst är tyst, men kärleken fortlever bortom tidens gräns.

Så stilla gick du från oss bort, men inget avsked är för evigt. Du lever kvar i allt du gav, i varje minne, varmt och fridfullt.

Det finns en tomhet efter dig som ingenting kan fylla. Men kärleken du lämnade går aldrig att förgylla. Den är ren och sann och evigt stor, ett arv från dig som gör oss rika.

Du sover nu där stormar aldrig når, där morgonljuset evigt står. Vi saknar dig med varje andetag, men bär din värme varje dag.

I tystnaden som följer finns någonting som talar: ett minne, varmt och stilla, som aldrig går att måla. Du finns i allt vi ser och gör, i varje vind som sakta rör.

Vi tänker ofta på dig än, i morgonljusets tidiga rand. Du är inte borta, bara bortom syn, och kärleken bor under samma himlabryn.

Ett ljus har slocknat i vårt liv, men gnistan finns i vad du gav av minnen, skratt och delade år. Du lever kvar i allt som är.

I våra hjärtan bor du kvar, för evigt nära, evigt vår.

Vila nu i frid och ro. Vi bär ditt minne tyst och tro.

Saknaden är djup, men kärleken är större. Du är för evigt i våra hjärtan.

Tack för allt du var, allt du gav, allt du lämnade kvar.

Ljuset du tände i oss brinner vidare, stilla och starkt.

Som solen sjunker bakom bergen men lämnar värme kvar i jorden, så lever du i allt du rörde, i varje hjärta som du förde med omtanke genom åren. Du är ljuset vi fortfarande bär.

Det finns en trädgård där du vilar, med blommor av vår kärlek sått. Vi vandrar där i våra tankar och minns din röst i sommarns natt. Varje blomma är ett minne, varje doft ett ögonblick med dig.

Du gick som höstens sista löv så stilla från vår famn. Men varje vår som åter kommer bär ditt älskade namn. I knoppens första öppning, i fågelsångens ton, där finns du, kvar för alltid, i naturens stilla bon.

Om minnen var som stjärnor så hade himlen lyst av allt det goda du gav oss, och mörkret aldrig fryst. För varje gång vi tänker på dig så tänds en stjärna till, och natten blir till dagning i minnets varma spill.

Likt ett ljus i decembermörkret var du värme när det frös. Din godhet var som eldars glöd, din kärlek vårt vinterros. Nu vilar du, men ljuset som du tände brinner än, i alla oss som älskade dig, för evigt, utan gräns.

När livets vandring når sitt slut och stegen tystnar på vår jord, då står vi kvar med tacksamhet för varje gåva, varje ord. Din tid bland oss var rikligt mätt, och minnet av dig varar än, som solens ljus vid dagens slut som färgar himlen om igen.

Gå nu i frid, du kära själ, din vandring har nått sitt mål. Vi som är kvar ska bära fram det arv av kärlek som du gav. I liv och död är bandet starkt, och inget avsked bryter det.

De år som gått kan ingen återföra, men minnena står kvar som evigt grönt. Din röst, ditt skratt, din varma hand att känna, allt detta lever än i det vi rönt och delat genom livets olika tider. Ditt arv är kärleken som aldrig svider.

I livets stora skeende finns stunder av farväl. Men också ljusa minnen som lyser som kristall. Du vandrade bland oss en tid och lärde oss så mycket. Om kärlek, mod och vardagens frid, om allt det goda, aldrig glömt.

Kära mamma, nu vilar du stilla, men din värme finns kvar i vårt hem. I kökets dofter, i vaggsångens toner, i allt det du lärde oss lever du, just genom dem. Din hand som torkade tårar finns för evigt tryckt mot vår kind. Du var vår första kärlek, mamma, och den kärleken står mot all vind.

Mamma, du bar oss när vi var små, och höll oss trygga år efter år. Nu bär vi dig i våra hjärtan, och saknaden är tung att stå. Men tacksamheten är ännu större för allt du var och allt du gav. Din kärlek lever vidare i oss, som rinnande vatten från en älskad källa, djup och klar.

Pappa, du var klippan i vårt liv, den trygga hamn i stormens tid. Nu ligger hamnen stilla, tom, men fyren lyser än med frid. Du lärde oss att vara starka, att resa oss när livet slog. Och nu, i vår djupaste saknad, bär vi den styrka som du gav oss nog.

En far som du finns inte många, med händer som var både starka och varma. Du visade vägen med stadiga steg och var alltid beredd att förbarma. Nu går vi vidare på den stig som du en gång lärde oss finna. Och varje gång vi ser mot himlen så vet vi att du finns därinne.

I skogens djup, där mossan bäddar, och tallarna står högt och trygga, där finns en plats för evig vila, där vinden viskar lugn och ro. Naturen tar dig i sin famn och vaggar dig till stilla sömn. I gryningsljus och skymningsro bär ditt namn i varje bön.

Som snön som faller mjukt i natten och täcker jorden vit och ren, så sänk sig friden över dig och bar dig bortom livets scen. När våren åter vaknar och bäcken börjar rinna fri, då lever du i blommans öppning, i allt som åter blir till liv.

Vid sjön där morgondimman dansar och vassen vajar sakta än, där finner själen evig vila och friden bortom tidens rand. Du är nu del av allt som lever, av vatten, jord och himlens ljus. I naturens stilla andning hörs ditt namn i vindens sus.

När lövet faller och naturen vilar och höstens guld ger plats för vinterns dvala, då tänker vi på dig som gick före oss till platsen där all oro finner svala. Och när vår åter kommer, grön och ljus, då känner vi dig i den första vårvindens brus.

Alltid nöjd och glad Mor var Tröst och kärlek allt hon gav Alltid i vårt hjärta bor Minnet av en älskad Mor

Avskedets stund för alltid har kommit, solen har sänkt sina strålar i frid Borta för alltid är Mor som vi älskat, borta från världens oro och strid Saknad av många men mest av de sina Leva Du skall uti minnenas led Tyst är vår hälsning, sakta vi viska, sov gott, kära Mamma, vila i frid

Det finns ett löfte från en gammal sägen att modersögat aldrig slocknar ut Det kastar solig strålglans över vägen, som följer oss till livets slut

Din levnadsdag är slut, Din jordevandring ändad Du här har kämpat ut och dina kära lämnat Nu vilar Du i ro och frid Hos Jesu Krist till evig tid

Ditt hem som Du älskat där blommor har spirat det lämnar Du nu för en skönare värld

Du ledde oss varsamt i barndomens år Du gav oss den kärlek en Mor blott förmår Du lärde oss se, på vår framtid med tro Att lyckliga dagar en gång skulle gro Vi tackar Dig Mor, för den kraft Du oss gav Du var, lilla Mor, vad mest vi höll av

Du var så god, Du var så glad Du lämnar bara vackra minnen Så svår är ändå denna dag Så sorgsna våra sinnen Men tack för allt vad Du oss skänkt Vi vet Du på oss alltid tänkt Tack för våra lyckliga år tillsammans

Du unnade Dig så lite Så bråd var Din arbetsdag Men själva vardagsslitet fick helgens behag Kärlek hette Din vilja Osjälvisk gärning Din värld Renhetens vita lilja Bugade sig på Din färd

En tröst i sorgen Gud oss ger Att Mor nu slipper lida mer

En trött liten Mor med silvergrått hår och en panna som plöjts av bekymmer och år Med blick som var leende solig och klar Så lever Din bild bland de Dina kvar

Ett stycke vardag gjorde hon till fest Hjalmar Gullberg

Far har räckt ut handen Mor har fattat den På den andra stranden Mötas de igen

För alla fanns rum i Ditt hjärta För alla Du gjorde Ditt allt Du deltog i glädje och smärta Hav tack, lilla Mamma, för allt

Hon som lyste vår stig Hennes tid är förbi

Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma När den vi älskat oss lämnat har Ej mer hör vi hennes kära stämma Men i vårt minne hon lever kvar

Jag sover gott, ej mer jag smärta känner Tyst dödens ängel viskar sov i frid Gråt icke, käre make, barn och vänner Jag vilar nöjd och fri från jordens strid

Klockorna ringa så sakta till ro Mor har fått ett lugnare bo Aftonens stjärna lyser så blid Sov, lilla Mor, vila i frid

Kära lilla Mamma, nu är Din strävan slut All smärta den är borta och Du får vila ut För allt vi vill Dig tacka för kärlek rik och stor För omsorg och all möda tack kära lilla Mor

Lilla Mor, ack vårt hjärta Är så fullt av tack till Dig Vi som aldrig kunnat fatta Vad det var att mista Dig Gud han giver många gåvor om och om igen Men han giver blott en moder Aldrig får vi Mor igen

Mamma, där Du är lyser alltid solen En Mor dör aldrig Mor, lilla Mor, vem var väl som Du? Ingen i hela världen Mors trötta huvud har lagt sig till ro Flitiga händer fått vila Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo Dit våra tankar ila Mors trötta huvud har lagt sig till ro Flitiga händer fått vila Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo Dit våra tankar ila Mycket blir oss givet mången skatt så stor Men blott en gång i livet gives oss en Mor Och när detta varma hjärta inte klappar mera här, då känner vi med smärta att det bästa borta är

Nu har du vandrat, lilla Mor Långt bort till vägens slut Du nu hos Dina kära bor Ditt lidande har ebbat ut Tack för allt Du oss lärt och gett Om evig ro till Gud vi bett

När Far gick bort, så ensam blev Din strid Nu kära Mor, har även Du fått frid Sov, kära två, som delat livets öden I gravens ro förenade i döden

Slumra gott Du kära Hav tack för allt Du gjort Vi skall i hjärtat bära Ditt minne ljust och stort

Slumra Moder, slut är striden Du har funnit frid och ro Hos Din Gud i himlafriden Där får Du för evigt bo

Som doften av rosor en sommardag Det står lilla Mor kring Ditt minne Och bilden av Dig är en stjärna så klar Som tändes och ler i vårt sinne Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta Du bor

Sov i ro, Du lilla Mor från all livets smärta Tack för all Din omsorg stor ömma modershjärta Sov i ro, från oro all uti tysta griften Djupt Ditt minne leva skall under livets skiften

Sov i ro, min kära Mamma Sov i ro vår lilla Mor Ingen vet, hur vi Dig sakna Ack vad tomheten är stor

Tack för allt gott som Du oss givit Din rena kärlek till oss envar Här har så tomt och öde blivit Ditt goda minne lever kvar

Tack kära Mor, för allt Du varit Tack för den glädje i hemmet Du var Tack för de lyckliga åren som farit Tack för de minnen, Du lämnat kvar Tack lilla Mor för åren som gått Tack för all kärlek och omsorg vi fått Tack för all ömhet och vänlighet stor Tack för allt vår älskade Mor

Tack, Maka och Mor, för allt Du varit Tack för den glädje i hemmet Du var Tack för de lyckliga åren som farit Tack för de minnen, Du lämnat kvar Tag himmelens Fader i Din vård den kära som vi sakna och låt henne vila i Din vård och i Ditt rike vakna

Tid som har flytt fås ej åter Minnet är allt jag har kvar Djupt i mitt hjärta det gråter Och drömmer om flydda dar

Tung blir den väg och mörk den kväll jag nu skall ensam vandra Men snart i samma fridens tjäll vi vila hos varandra

Var finns en kärlek som intill döden står oförändrad i alla öden Som likt Guds ängel oss övervakar och fordrar intet, men allt försakar På denna jord finns endast en en Moders kärlek allen Vila, vila Du kära i ro Vänliga skuggor hölja Ditt bo Aftonens stjärna skimrar så blid Älskade Maka, vila i frid Är det sant att Du är borta Är det sant att Du är död Du som ville oss det bästa Du som var vårt kära stöd Ögonen slutits, tiden var inne Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne Kärlek och godhet lyste din stig Tack kära Mamma, vila i frid

Alltid nöjd och glad far var Tröst och kärlek allt han gav Alltid i vårt hjärta var Minnet av en älskad far

Avskedets stund för alltid har kommit, solen har sänkt sina strålar i frid Borta för alltid är far som vi älskat, borta från världens oro och strid Saknad av många men mest av de sina Leva Du skall uti minnenas led Tyst är vår hälsning, sakta vi viska, sov gott, kära pappa, vila i frid

Det suckar av vemod då banden de brista Det tar om vårt hjärta då kära vi mista Din blick har slocknat Din röst har tystnat Du funnit frid

Ditt hjärta som klappat så varmt för de Dina ögon som vakat och strålat så ömt Har stannat och slocknat till sorg för oss alla Men vad Du oss gjort skall aldrig bli glömt barndomens år Du gav oss den kärlek en far blott förmår Du lärde oss se, på vår framtid med tro Att lyckliga dagar en gång skulle gro Vi tackar Dig far, för den kraft Du oss gav Du var, kära pappa, vad mest vi höll av

Du möter oss ej mer som förr Välkomnande därhemma Vid hemmets kära dörr Där hörs ej mer Din stämma Din plats är tom vid fönstrets karm.

Du styrde, Du ställde, Du ville oss väl Du älskat oss alla av hela Din själ Välsignat vare Ditt minne

Du var mitt allt mitt allt i evighet

En tröst i sorgen Gud oss ger Att far nu slipper lida mer

Ett verksamt liv har slocknat ut En flitig hand har domnat Din arbetsdag har nått sitt slut Och i Guds hand Du somnat Din kära stämma tystnat har Men vackert står Ditt minne kvar

För alla fanns rum i Ditt hjärta För alla Du gjorde Ditt allt Du deltog i glädje och smärta Hav tack, pappa, för allt

För omsorg stor och all Din strävan För varma tankar Du oss i livet skänkt För alla ljusa, vackra minnen Hav tack långt bortom livets gränser

Givmild och trofast var Du i livet Tungt är idag att stå vid Din bår Allt som var vackrast och bäst Du givit Tacksamt vi tänker på flyktade år

Gud märker när stegen är tunga och trötta de älskades drag Han märker när krafterna sviker och hjärtat slår mattare slag Då öppnar han kärleksfullt famnen och låter dem somna i frid

Hur tomt det efter Dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer

Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma När den vi älskat oss lämnat har Ej mer hör vi hans kära stämma Men i vårt minne han lever kvar

Jag sover gott, ej mer jag smärta känner Tyst dödens ängel viskar sov i frid Gråt icke, käre maka, barn och vänner Jag vilar nöjd och fri från jordens strid

Klockorna ringa så sakta till ro far har fått ett lugnare bo Aftonens stjärna lyser så blid Sov, pappa, vila i frid Lilla pappa, ack vårt hjärta Är så fullt av tack till Dig Vi som aldrig kunnat fatta Vad det var att mista dig. Far, lilla far, vem var väl som Du? Ingen i hela världen fars trötta huvud har lagt sig till ro Flitiga händer fått vila Nu sover han lugnt i sitt tysta bo Dit våra tankar ila Min älskade från våra ungdomsår aldrig, aldrig mer din hand jag hålla får

Nu, käre far, du från oss farit Upp till en annan, bättre värld Vi tacka dig för vad du varit Vid hemmets lugna varma härd De vackra minnena av dig Skall ständigt lysa på vår stig

Nu har du vandrat, lilla far Långt bort till vägens slut Du nu hos Dina kära bor Ditt lidande har ebbat ut Tack för allt Du oss lärt och gett Om evig ro till Gud vi bett

Nu rösten har tystnat och handen som smekt har fallit så stilla ner Och kärlekens glimt, som i ögat lekt, har slocknat och tänds aldrig mer För allt vad Du var vill vi ödmjukt stå med händerna knäppta till bön Tack, älskade Make, min Pappa och vän, När livet är slut får vi mötas igen

När krafterna ständigt domna Och ögat sin glans har mist så skönt att från allt få somna och vila finna till sist

När mor gick bort, så ensam blev Din strid Nu kära far, har även Du fått frid Sov, kära två, som delat livets öden I gravens ro förenade i döden

Slumra pappa, slut är striden Du har funnit frid och ro Hos Din Gud i himlafriden Där får Du för evigt bo

Stilla och god har Du varit i livet Stilla och tyst ifrån oss Du gick Tack för all glädje Du skänkt oss

Stilla, så stilla Du käre nu slumrar Borta från sjukdom och strid Stor är vår saknad men dock vi Dig unnar Vila i frid

Sov i ro, du lilla pappa från all livets smärta Tack för all Din omsorg ömma modershjärta Sov i ro, från oro all uti tysta griften Djupt Ditt minne leva skall under livets skiften

Sov gott, käre far i gravens ro Hav tack för din kärlek, Din möda och tro

Så har vi vandrat du och jag i kärlek, hand i hand Så har vi delat varje dag i våra drömmars land, Vår lycka var vår rikedom, nu har du gått, min hand är tom

Så vila i frid ty dagen är slut Ditt redbara hjärta har somnat Din livsgärning lever, den sinar ej ut Fast handen i döden har domnat Vi tacka för allt vad i livet du skänkt För kärlek och omsorg vad vackert du tänkt Må klockorna ringa tillvila

Tack far, för de lyckliga åren För kärlekens manande bud För uppoffring ända till båren För trohet mot mänskor och Gud

Tack kära pappa, för allt du varit Tack för den glädje i hemmet du var Tack för de lyckliga åren som farit Tack för de minnen, Du lämnat kvar Tag himmelens Fader i Din vård den kära som vi sakna och låt honom vila i Din vård och i Ditt rike vakna

Tom blir platsen i hemmets vrå Tung blir vägen att ensam gå Tack käre make för de år som gått Tack käre Far för allt vi fått

Var finns en kärlek som intill döden står oförändrad i alla öden Som likt Guds ängel oss övervakar och fordrar intet, men allt försakar På denna jord finns endast en en faders kärlek allen Vi hann ej säga Dig farväl ty döden kom så fort Men nu vi säga Dig vårt tack vid evighetens port Vila, vila Du kära i ro Vänliga skuggor hölja ditt bo Aftonens stjärna skimrar så blid Älskade make, vila i frid Älskade Pappa, Make och Vän Vi står här med gråt och med saknad Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för I minnet lever jag ju kvar Ingen kan dö som levat har Tänk er, som om jag tog en promenad Vi ses igen, inte nu, men om ett tag Är det sant att Du är borta Är det sant att Du är död Du som ville oss det bästa Du som var vårt kära stöd Ögonen slutits, tiden var inne Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne Kärlek och godhet lyste din stig Tack kära pappa, vila i frid

Begråt ej mig, nu är jag lycklig vorden Min boja bruten och min ande fri Jag lämnar Er jag älskat mest på jorden För att hos Gud än lyckligare bli

Bortom tidens dunkla fridens vindar fläkta stilla. Där finns svar på alla frågor, inga tvivel där förvilla.

Dagen sig sänker, nattlig blir rymden Snart blott de eviga stjärnor jag ser Men jag ej klagar flyende dagen Ej mig förfäras stundande natten Ty av den kärlek som går genom världen Föll ock en strimma in i min själ

Den som älskat kan ej glömma Den som glömt ej älskat har Den som älskade och glömde visste ej vad kärlek var

Din kind ej mer jag smeka kan ej trycka Dina händer Du kommit till ett annat land där inget ont Dig händer

Ditt varma hjärta slutat slå Du alltför tidigt fick från oss gå Tack för den kärlek Du oss givit har Ditt vackra ljusa minne lever kvar

Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta vi gömmer ett rum där Du bor, ty all gott Du oss gav Vi aldrig, nej aldrig det glömmer

Du längtade så efter ljuset och våren När den kom gick Du hastigt ifrån oss Vi hann ej ta ett riktigt farväl Det känns så tomt efter Dig

Du är inte här, men jag kysser din kind En kyss som jag sänder med smekande vind Öppna ett fönster, ställ det på glänt Den vind som Du känner är kyssen jag sänt

En hand är mera värd än många tusen ord En vän är mera värd än allt på denna jord, och ömhet är en källa som ej får rinna bort, och frysa ned och bli till is för livet är så kort slocknat ut En flitig hand har domnat Din arbetsdag har nått sitt slut Och i Guds hand Du somnat Din kära stämma tystnat har Men vackert står Ditt minne kvar

Förlustens hela storhet jag ej har fattat än vet blott att jag har mistat min allra bästa vän Då viskar jag de orden de vackraste jag vet Du var mitt allt på jorden och min i evighet

Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du hör min röst, den finns i dig Du kan höra den när du vill Du har mitt ansikte, min kropp finns i dig Du kan ta fram den när du vill Allt som finns kvar av mig finns inom dig Så är vi alltid tillsammans Gud märker när stegen är tunga och trötta de älskades drag Han märker när krafterna sviker och hjärtat slår mattare slag Då öppnar han kärleksfullt famnen och låter dem somna i frid

Gå ej ifrån mig, Du vill ju stanna Stanna tills jag själv måste gå Lägg Din älskade hand på min panna Än en liten stund är vi två

I glada stunder vi fröjdades och log Vi njöt av livets under tills ödet hårt oss slog När sorgen nu oss fann vi hade ju varann Nu viskar jag de orden de vackraste jag vet: Du var mitt allt på jorden och min i evighet

Jag viskar ömt de orden de vackraste jag vet, Du var mitt allt på jorden och i all evighet

Min tröst att Du, min älskade, ej behöver lida mer

Minnet lever det kan ej jordas, det kan ej gömmas bland stoft och grus. Nej det skall leva i fågelsången, i blommors doft och i vindens sus.

Mycket kan bli sagt fast tystnad rå, när livslång dag har svetsat människor samman och när hjärtat lärt sig lyssna och förstå, att hjälpsam hand som räcks och blick med ömsint ljus, kan vara tolk för det, som är för stort att givas namn och ord

Nu tomt det efter Dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer

När dagen synes oss som bäst Kom döden som vår gäst Hämtar det som kärast var Lämnar bara tomhet kvar

Och jag stryker från pannan min sömn i en värld som har vaknat just nu Och hur vintrarna var har jag glömt i en sommar som aldrig tar slut

Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet Allt blev så dystert, så mörkt och kallt Borta är glädjen, kärleken, stödet Ty Du var vår trygghet, vår tröst, vårt allt

Som en liten ängel Du till oss kom, log och vände hastigt om

Stilla så stilla gick solen ner, slutad är arbetsdagen Hjälpande handen ej räckes mer strålande ögat ej mer mot oss ler minnet det ljusa förbliver

Så vandra våra kära genom evighetens dörr och ingenting på jorden kan bli som förr, men tankarna skall följa dem som stjärnorna i rymd. Visst unnar vi dem vilan. Fast blick av tårar är skymd. Tack kära [namn] för barndoms minnen.

Tag mig, håll mig, smek mig sakta Famna mig varligt en liten stund Gråt ett grand för så trista fakta Se mig med ömhet sova en blund

Varför skulle Du så hastigt ryckas bort

Vår ålders saga blev så kort

Vi hann ej säga Dig farväl ty döden kom så fort Men nu vi säga Dig vårt tack vid evighetens port e-kort: e-mail & facebook-

På andra sidan stranden vid fridens ljusa hamn står Mor och väntar stilla att Far få ta i famn Tyst likt dagg som falla Ni sakta börjar gå Nu är ni åter två.

Så länge har Far stått och väntat på stranden, ögonen lyser, när Mor han får se Så stilla och varsamt han räcker ut handen Nu vandra de samman, vi ser dem ej mer.

Älskade rara lilla mor, kärast av alla i världen din kärlek, omsorg och godhet stor skall lysa som stjärnor på färden. Vi bäddar för dig en sista gång och knäpper till tack våra händer Nu får du lyssna till änglarnas sång vid himmelens ljusa stränder.

Att finna varandra när livet är ungt Att följas till ålderdoms dagar När livet är lätt när livet är tungt Tillsammans med fröjd detta draga Var finns väl i livet för tvenne En lott som kan liknas vid denne.

Hand i hand genom livet vi vandrat Sida vid sida alltid ha stått I med och motgång vi styrkte varandra Vår kärlek från ungdomens år har bestått Nu Din varma hand jag aldrig får trycka Vår kärlek våra barn det var vår lycka.

Som doften av rosor en sommardag Det står lilla Mor kring ditt minne Och bilden av dig är en stjärna så klar Som tändes och ler i vårt sinne Du lämnade livet i, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta Du bor.

Du möter oss ej mer som förr Välkomnande därhemma Vid hemmets kära dörr Där hörs ej mer din stämma Din plats är tom vid fönstrets karm Där Du oss väntat ofta Kring din gestalt, din blick så varm Blott minnets rosor dofta.

Stor var din kärlek God var din själ Käraste Mamma/Pappa Tack och farväl.

Du ledde oss varsamt i barndomens år Du gav oss den kärlek en Mor blott förmår Du lärde oss se, på vår framtid med tro Att lyckliga dagar en gång skulle gro Vi tacka dig Mor, för den kraft Du oss gav Du var, lilla Mor, vad mest vi höll av.

Nu rösten har tystnat och handen som smekt har fallit så stilla ner. Och kärlekens glimt, som i ögat lekt, har slocknat och tänds aldrig mer.

Tom blir platsen i hemmets vrå. Tung blir vägen att ensam gå. Tack käre make/maka för de år som gått. Tack käre far/mor för allt vi fått.

Nu, käre Far/Mor, Du från oss farit, upp till en annan bättre värld. Vi tackar dig för vad du varit, vid hemmets lugna varma härd. De vackra minnena av dig skall ständigt lysa på vår stig.

Mor/Far har räckt dig handen, Du har fattat den. På den andra stranden, har ni mötts igen.

Så har vi vandrat Du och jag, i kärlek, hand i hand. Så har vi delat varje dag i våra drömmars land. Vår lycka var vår rikedom, nu har Du gått, min hand är tom. Sov i ro.

Hand i hand från ungdomsåren, vi troget vandrat med varann. Vi delat kärlek, hopp och frid. Vi delat sjukdom, sorg och strid.

Du styrde, Du ställde, Du ville oss väl. Du älskat oss alla av hela din själ.

Tack kära Mor/Far för åren som gått Tack för all kärlek och omsorg vi fått.

När Far gick bort, så ensam blev din tid. Nu kära Mor, har även Du fått frid. Sov, kära två, som delat livets öden i gravens ro förenade i döden.

Din plats är tom vid fönstrets karm, där Du oss väntat ofta. Kring din gestalt, din blick så varm, blott minnets rosor dofta.

Svårt att fatta, vår saknad är stor, vi har inte längre i livet vår Mor/Far. Fast länge vi anat, vi dig skulle mista, det smärtar så svårt, när hjärtan de brista. Din kärlek och godhet, till oss var så stor, vi önskar dig vila i frid, kära Mor/Far.

Det fanns för alla ett rum i ditt hjärta, för var och en av oss Du gjorde ditt allt. Du deltog med oss i glädje och smärta, tack kära Mamma/Pappa, vi tackar för allt.

Kring din bår står barnaringen, som ditt hjärta inneslöt. Vi känner hur smärtsam dyrbar, länken var som döden bröt.

Minnet tar Du ej i graven, ljust bland oss det lever kvar. Mor/Far hav tack för allt du gav oss, under arbetsfyllda dar.

Tack kära Mamma/Pappa för allt Du gjort. Du plikttroget levat – ditt tomrum är stort. Vi saknar dig gränslöst och alltid skall minnas, att någon som Du kommer aldrig att finnas.

Tack för din strävsamma arbetshand, så snar till att hjälpa så ofta den hann. Tack för de tjänande stegen Du gick, tack för all ömhet vi såg i din blick. Du hade ett hjärta så innerligt gott, vi tacka dig vill för allt vad vi fått. Tack och farväl från oss dina kära, vi vet att vi stod ditt hjärta nära.

Må i Guds frid Du vila, högt ovan jordelivets brus. Minnet Du lämnat skall stråla, älskat, välsignat och ljust.

I Kristus det hopp är oss givet, att döden är porten till livet.

Ingen kan på jorden svara, varför vissa saker sker. Endast Gud kan allt förklara, han oss en gång svaret ger.

Sabbatsmorgon stilla, gryr i Herrens frid.

Stilla kom afton och vila Du fick, förgånget är smärtan och tårar. Mästaren bjöd och med honom Du gick, till landet där intet mer sårar.

Vårt hem är bortom graven, i ljusets sköna värld. Och livet här på jorden är blott en vandringsfärd.

Nu dagen är slutad, den kommer ej mer. I hemmet det kära vi aldrig dig ser. Nu sorgen oss smärtar, vår saknad är stor. Men hoppet vi äger, i himlen Du bor.

Han bar dig hem, när höstens vindar susa, när bladen fälls och ängen skövlad står. Att vila ut i himlens nejder ljusa, dit höstens frost och vinterns natt ej når.

”Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör.” Joh.ev. 11:25

Det finns ej natt, som ej morgon når. Det finns ej död, som ej till liv uppstår.

Det fanns dagar som vindens fläkt, starka, varma, sol ljusa dagar. Och det fanns andra i smärta skrivna, av sorg och lidande sönderrivna. Men alla, alla av Herren givna.

Han leder över hav och land en flyttfågel från fjärran strand, till rätta hemmet åter.

Sakta steg han fram till bädden, löste stilla själens band. Bar den med sig upp mot ljuset, till den stora fridens land.

Nu är syskonringen bruten, i himlen blir den åter knuten.

När åldern kommer och krafterna mattas, tungt är att vandra på livets stig. Det ser den högste och handen fattar och tar den trötte hem till sig.

När aftonstjärnans strimma bleknat och vinternattens kalla vind tar vid, ett änglabud från evighetens källa dig kallat hem till ljus och frid.

På den andra sidan stranden ska jag möta dig en gång, ömt du räcker mig då handen- luften fylls av fågelsång. då ska vi tillsammans vandra, aldrig, aldrig skiljas mer, vi ska jämt få ha varandra lyckan den emot oss ler.

Precis som vinden i träden. alltid finnas där för att smeka min kind. Alltid låta oss minnas dig som du var fri som en vind.

Ro vi unna Ditt hjärta när Du vilar fri från smärta. Salig när stunden kommer, vara beredd att gå. Salig att vara redo att för Guds åsyn stå. Skön är friden vilan i Din tysta grav Du har fyllt Ditt värv i tiden Ödmjukt tack för allt Du gav.

Slumra gott Du kära Har tack för allt Du gjort Vi skall i hjärtat bära ditt minne ljust och stort Slumra så tyst från sol och vår Slumra så stilla från smärtans tår Ljuv är vilan i ljus och frid Fjärran borta från livets strid Snart kyrkans klockor mana oss, att lämna Dig i frid Vi viska alla, tack för allt vi mötas om en tid. Snart sol går ner för sista gång För mig, och tystnad är min sång, Men då hos Gud mig återstår Ett evigt jubelår. Solen har dalat, dagen är slut Stilla är klappande hjärtat Skönt är att vila från lidandet ut Somna från allt som har smärtat Som doften av rosor en sommardag Det står lilla Mor kring ditt minne Och bilden av Dig är en stjärna så klar Som tändes och ler i vårt sinne Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta Du bor Som ljusen sakta brinna i sina stakar ner Så slutar våra dagar Vi har dem icke mer Sov i ro, Du lilla Mor från all livets smärta Tack för all Din omsorg stor ömma modershjärta Sov i ro, från oro all uti tysta griften Djupt ditt minne leva skall under livets skiften Sov till vindarnas smekande sång Sov under grönskans mjuka fång Sov ifrån sorgen, oro och strid Sov i underbar frid. Stilla kom döden kom som en vän Tog Dig i handen och förde Dig hem. Stilla, så stilla Du somnat Din smärta så tåligt Du bar Flitiga händer har domnat Men Ditt ljusa minne står kvar Stundom vi segla i lugnet så stilla. Stundom vi segla för halv bidevind. Och stundom när stormar hantera oss illa. Då önskar vi alla i hamn få gå in. Stå ej och sörj vid min grav. Jag är ej död.Jag gav mig av. som du lämnat kvar. Så enkelt Allt som händer, är bara att oljan i lampan tar slut, att ett blomblad faller och att ett liv går ut Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. Så stilla kom döden den kom som en vän Den tog Dig i handen Och förde Dig hem. Så stilla, så sakta Du tynade bort Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott Stilla kom döden, den kom som en vän Tog Dig vid handen och förde Dig hem. Så vila i frid ty dagen är slut Ditt redbara hjärta har somnat Din livsgärning lever, den sinar ej ut fast handen i döden har domnat Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt Må klockorna ringa till vila Säg ej med sorg att jag är död Säg i tacksamhet att jag har levat. Tack för allt gott som Du oss givit Din rena kärlek till oss envar Här har så tomt och öde blivit Ditt goda minne lever kvar Tack för Din alltid så hjälpsamma hand. Så snar till hjälp, så ofta den hann. Tack för de tjänande stegen Du gick. Tack för all ömhet vi såg i Din blick. Du hade ett hjärta så innerligt gott. Vi tacka Dig vill för allt vad vi fått. Tack och farväl från oss Dina kära Vi vet att vi stodo Ditt hjärta så nära. Tack för vad du givit Tack för vad du var Tack för ljusa minnen som du lämnat kvar av Karin Boye (1900 - 1941) Tid som har flytt fås ej åter Minnet är allt jag har kvar Djupt i mitt hjärta det gråter Och drömmer om flydda dar Till himlen står min längtan Dit går jag som en brud I himlen är jag väntad Av änglarna och Gud.

Till liv och odödlighet bjuden Är människan av Gud genom döden Två ögon slutna Två händer knäppta i stilla frid Ty Du, blott Du var livet, när det var som vackrast och bäst och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest. Tyst slocknar en mänsklig hjärna efter år av glädje och strid En blomma, en människa, en stjärna har var sin bestämda tid. Tåligt och god har Du levat din tid Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid Är det sant att Du är borta Är det sant att Du är död Du som ville oss det bästa Du som var vårt kära stöd Ärlig och strävsam var Din vandring Stilla och fridsamt gick Du bort. Vi nu måste sorgen bära Fastän tom är hemmets vrå Vad Du gav åt Dina kära Finns i minnet kvar ändå Vi ville så gärna behålla Dig kvar men Din stund på jorden fullbordad var.

Vår ålders saga blev så kort Vänlig, god Du alltid varit Utan klagan smärtan bar Ingen vet vad Du har lidit Nu Du vilan funnit har Vårt hem är bortom graven i ljusets sköna värld och livet Med fyllda segel i solnedgången min farkost glider till fjärran land Där väntar viken, där tonar sången där somnar vågen, vid vänlig strand. Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus. Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade Minnenas skira regnbåge är vår levnadsbro till Dig Minnet skall vårda vad livet ägde Saknaden visa vad döden tog Minnet vår glädje Återseendet vårt hopp Minuter, timmar och dagar blir till år Men tomheten och saknaden består. Många blev åren Du vandrade här. Så trogen så verksam i tiden. Nu mättad av ålder förunnat Dig är Få njuta av den eviga friden. Mötas och skiljas är livets gång Skiljas och mötas är hoppets sång Nu ibland de helga släkten vilka ren nått fridens hamn. Skall och jag i vita dräkten prisa Gud och Lammets namn. Nu kallar klockorna Nu når mig rösten Nu bådas flyttning till en annan värld. Så kort var sommaren så tidig hösten. Låt mig stå reda för sista färd. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. Någonstans o någonstans Njut den ro Dig graven skänker världen har Du sagt farväl Vad den sedan om mig tänker stör ej friden i Din själ. När dagen synes oss som bäst Kom döden som vår gäst Hämtar det som kärast var Lämnar bara tomhet kvar När du vaknar i morgonens vila, är jag tysta fåglar som ila i cirklande flykt över vatten. Jag är milda stjärnor om natten. När kallelsen ljöd, vem kunde Dig hindra på färden. När våren sig kläder i ljuvaste grönt, vi tyst Dig i graven gömma. Så hastigt Du från oss rycktes bort. Från livet till döden är steget så kort.

O, djupa sorg - att skiljas från varann! Det är en sorg, som ej tår lindra kan.

O rymd, låt din klarhet begjuta Förvissningens ord att livet aldrig skall sluta i stoft och jord.

Om än världen rämnar, Herrens nåd står kvar. Trygg är den som lämnar sig i hans förvar.

Och sen skall komma mycket klara dagar, då vi skall se och dröjande förstå

Tänk Er inte honom som någon som givit sig av Hans resa har bara börjat Vi lever många liv Och det på jorden är bara ett Tänk Er att han vilar från sorger och tårar På en plats fylld av värme och trygghet Där man inte räknar dagar eller år

Tänk Er hur han önskar att ni visste Att inget utom Er sorg kan dö Och tänk Er honom levande i hjärtat På dem han vidrört För ingenting han älskat kan någonsin gå förlorat Och han var oändligt älskad!

Av jord är du kommen och till jord ska du åter bli. Allt som föds ska okså dö. Tänk när en gång är stillad varje smärta, vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn När varje tår avtorkas vid Guds hjärta Och varje snyftning tystnat i hans famn Vad du lidit ingen känner ty Du själv Din börda bar Du var glad bland Dina vänner fast Du oftast plågad var Vad le de åt i sin sista minut Är det ett bud från vän till vän Eller är det ett tack för att allt är slut Till den som tog lånet igen Är det minnet av allt vad de ägt och mist Eller suset av himlarnas sång Hav tröst - en liten tid - Och till sist får Du veta det själv en gång. Vad tjänar det till att gråta men sorgen känns så svår Vårt tack, du käre [namn] för alla dessa år.

Vad är att dö, det är att somna Från lidandet i smärtans land Det är att sakta ljuvligt domna Likt en våg som rullar in mot strand Det är att över floden ila Till hemmets famn till ro och vila Var rädd om Dina kära Du har dem inte jämt Vår tid för sammanvaro vi ej med Gud bestämt Som ljusen sakta brinner i sina stakar ner, Så våra år försvinner Du har dem inte me Varför skulle Du så hastigt ryckas bort. Vår ålders saga blev så kort. Varje människas liv är en vävnad så rik Och den ene den andres ej ringaste lik Den skall vävas till slut den skall klippas en gång Den skall bäras av oss i evighet lång. Vara samman, skiljas, fara det är så vårt öde är bestämt att bli Varför skulle Du så hastigt ryckas bort. Vår ålders saga blev så kort.

Varmt var Ditt hjärta Och glatt Ditt sinne Ljust och soligt Lyser Ditt minne Vi hann ej säga Dig farväl ty döden kom så fort Men nu vi säga Dig vårt tack vid evighetens port. Vi tackar för allt vad i livet du skänkt. För kärlek och lycka, vad vackert Du tänkt. För allt vad Du gjort för de dina. Vi ödmjukt böjer vårt huvud För allt utav livet vi fått När aftonen slutligen nalkas Vi minns de lyckliga stunderna blott Vid sommarvindars susning Du somnade stilla. Nu sjukdom och oro ej mer gör Dig illa. Skön är vilan som hembygden ger Skönt är att veta Du lider ej mer. Vida, vida min dröm mig för, hän mot oändligheten. Jordens oro ej mig mer stör, all dess strid är förgäten. Vila, vila Du kära i ro Vänliga skuggor hölja ditt bo Aftonens stjärna skimrar så blid Älskade älskade, vila i frid Våg, du som bär mig, högt emot viddernas ljus. Makt som begär mig tag mig som ton i ditt sus. Hjärtat som dignat somnar till sist i den famn. Evigt välsignat varit i kärlek ditt namn. Vårt liv likt en aftonrodnad så fort, ack så fort brunnit ned. Men jag vet om en underbar morgon, vars sol aldrig mer skall gå ner.

Min ängel Går du med mig än, min kära, Fast jag inte längre ser dig? Är du kvar här på jorden, Så som du är kvar i mitt hjärta?

Jag ligger kvar och grubblar, Det är ödsligt tyst runt om mig. Tårar bryter ut och faller, I tanken på dig.

En ängel som här glömdes kvar, Har nu fått sina vingar. Vart flyger du nu, min ängel? Vart flyger du nu?

Flyger du genom himlaporten, säg? Eller till världens ände? Flyger du bredvid mig? Eller är jag ensam nu?

Var du nu än är, min vän. Vart än vägen för dig. Lova att du väntar där, Tills jag möter dig.

Jag hoppas du är lycklig nu. Så som jag var med dig. Och smärtan du har lidit, Hoppas jag är glömd.

Sväva fritt, min kära. Du är fri nu. Och tills vi åter möts, Farväl, min ängel.

Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du hör min röst, den finns i dig Du kan höra den när du vill Du har mitt ansikte, min kropp finns i dig Du kan ta fram den när du vill Allt som finns kvar av mig finns inom dig Så är vi alltid tillsammans

I våra hjärtan bevaras (namn) med tacksamhet och saknad

Du går ifrån oss, men är ej borta i våra tankar du lever kvar.

Vi binder en krans av minnen de vackraste och finaste vi har. Vi vet att de aldrig skall vissna hos oss är du alltid kvar.

Sov till vindarnas smekande sång Sov under grönskans mjuka fång Sov ifrån sorgen, oro och strid Sov i underbar frid.

I minnet du lever Du finns alltid kvar. I minnet vi ser dig precis som du var.

Du somnade stilla då färden var slut från allt vad du lidit du nu vilar ut.

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

Varmt var ditt hjärta Och glatt ditt sinne Ljust och soligt Lyser ditt minne

Vi vill minnas de soliga dagar. Då sorg och smärta oss fjärran var. Vi vill minnas de glädjedagar, då vi tillsammans var.

Tack för vad du givit, tack för vad du var. Tack för ljusa minnet som du lämnat kvar.

Ack, huru litet veta vi när ödets timma slår Och ännu mindre anar vi vem kallelsen får

Aldrig en suck, aldrig en klagan Alltid förnöjd på jorden Du gått Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar Så nöjd som Du levat, så nöjd gick Du bort

Allt är givet människan som lån

Att dö kan inte vara farligt, när livet bjudit på en hårdhänt strid. Att somna in, att bäras bort helt varligt, kan inte vara mer än stilla frid.

Bort i rymden skyar tåga skimrande i aftonglöd och mot dagens sista låga Skaparen ro mot plågan bjöd

Bortom tidens dunkla vågor Fläkta fridens vindar stilla Där är svar på alla frågor Inga tvivel där förvilla.

Den bästa av fäder vi fick, men du släppte taget och gick. Till himlen upp du for, kvar på jorden är vi dina barn och vår mor. Såren efter saknaden som nu våra hjärtan bär kommer alltid att sitta där. Allt du gett oss här i livet är mycket mer än någon tagit förgivet. Vi älskar och saknar dig.

Den som tror på sonen han har evigt liv. Denna dag är till ända, vår sömn har flytt och vår dröm är förbi och det är inte längre gryning och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm, skall vi bygga ännu ett torn i skyn En liten tid och min längtan skall samla stoft och skum till en ny kropp En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar. Det brister en sträng här nere, där uppe den stämmes klar. Genom tidlösa åldrar, klingar den underbart. Till mamma Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta, för alla utav oss du gjorde ditt allt. Du deltog med oss i vår glädje och smärta Tack kära mamma, tack för allt. Det finns en glädje större än sorgen Glädjen att minnas Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner. Det finns ingen ros så vacker som minnena av dig. Det kom en stilla vind och smekte ömt din trötta kind. Liksom ett ljus som blåstes ut, din levnadsdag har nått sitt slut. Det minst sagda är det djupast kända Därför vare nu vårt tack det enda Ditt hem som Du älskat där blommor har spirat det lämnar Du nu för en skönare värld Din kind ej mer jag smeka kan ej trycka Dina händer Du kommit till ett annat land där inget ont Dig händer. Din levnadsdag är slut, Din jordevandring ändad Du här har kämpat ut och dina kära lämnat Nu vilar Du i ro och frid Hos Jesus Krist till evig tid Din verksamma dag har nått sitt slut. Din ordnande hand har domnat Aftonen kom, Du kämpat ut I frid Du stilla har somnat. Ditt goda hjärta och glada lynne, hos oss skall leva i tacksamt minne. Ditt varma hjärta slutat slå Du alltför tidigt fick från oss gå Tack för den kärlek Du oss givit har Ditt vackra ljusa minne lever kvar Djupt genom själen klingar, stundom en himmelsk ton. Ger åt min längtan vingar, för mig till nådens tron. Djupt i hjärtat svider såren Läk dem, Du som allt förmår Torka bort den bittra tåren Himlens Herre, Fader vår Du borde ha vunnit, men döden var starkast - nu friden du funnit. Du visat dig glad inför vänner och kära, vi glömmer dig alrdig, du stod oss så nära. Du friden har funnit från sjukdom och smärta Men lever dock alltid hos oss i vårt hjärta Tills ringen är sluten Du går ifrån oss men är ej borta I våra tankar Du lever kvar Du led i tysthet men slut är striden Nu famnas Du av den djupa friden, där ingen klagar och ingen gråter Vårt hopp är, att vi träffas åter Du somnade stilla när färden var slut Från allt vad Du lidit Du nu vilar ut Du var så trött Din bleka kind Nu smeks till ro Av evighetens vind Du är inte här, men jag kysser din kind En kyss som jag sänder med smekande vind Öppna ett fönster, ställ det på glänt Den vind som Du känner är kyssen jag sänt.

Där borta där vindarna sjunga sin eviga jubelsång Vi glömma sorgerna tunga och mötas åter en gång Döden kommer Livet går Sakta vi vandra mot natten Mörkret kommer Ljuset går men Morgonen föds under natten Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa Skönt är att veta Du lider ej mer En flitig hand har domnat Din arbetsdag har nått sitt slut Och i Guds hand Du somnat Din kära stämma tystnat har Men vackert står Ditt minne kvar En gång blir allting stilla, en gång får allting ro Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro. En morgon utan synd jag vakna får, en morgon glad hos frälsaren där hemma. Får se förklarade hans dyra sår och höra ljudet av hans kära stämma. En tröst i sorgen Gud oss ger Att den vi älskar ej lider mer Far har räckt ut handen Mor har fattat den På den andra stranden Mötas de igen. Frid viskar träden kring hemmet du älskat. Farväl bugar blommorna du vårdat så ömt. Tack kvittrar fåglarna som var morgon dig hälsat. Tyst viskar vinden farväl. Frid susar träden kring stugan Du älskat. Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt. Tack viskar fågeln, som var morgon Dig hälsat. Tyst sjunger vinden, Vila i frid. Frigjord Du målet för din längtan funnit hemmet det eviga. För den som sjukdom blott är givet är döden skönare än livet Förlustens hela storhet jag ej har fattat än, vet blott att jag har mistat min allra bästa vän. Då viskar jag de orden de vackraste jag vet Du var mitt allt på jorden och min i evighet. Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du hör min röst, den finns i dig Du kan höra den när du vill Du har mitt ansikte, min kropp finns i dig Du kan ta fram den när du vill Allt som finns kvar av mig finns inom dig Så är vi alltid tillsammans Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där Jag finns i solens spegelblänk på fjorden. Jag finns i vindens lek över sädesfälten. Och när Du en tidig morgon väcks av fåglars kvitter är det min röst Du hör. Så gråt inte vid min grav. Jag är inte död. Jag har bara gett mig av. Gud för Dig är allting klart allt det dolda uppenbart Mörkret är ej mörkt för Dig och i dunklet ser Du mig Han bar Dig hem när höstens vindar susa när bladen fälls och ängen skövlad står. Att vila ut i himlens nejder ljusa dit höstens frost och vinterns natt ej når. Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid. Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid. Herre ditt kors låt för mitt öga stå, när genom dödens dal jag sist skall gå. Skuggorna fly ifrån ljuset av Dig, i liv och död o Jesus bliv hos mig. Hjärtat stannat, ögon slutit livets sista krafter trytit Hur skönt att somna när dagen är slut hur skönt att vila från lidandet ut Hur skönt att stilla somna in, när stunden slutligen är inne. Att lämna allt med rofyllt sinne i ljust och välbevarat minne. Hur tomt det efter Dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer I glada stunder vi fröjdades och log Vi njöt av livets under tills ödet hårt oss slog När sorgen nu oss fann vi hade ju varann Nu viskar jag de orden de vackraste jag vet: Du var mitt allt på jorden och min i evighet.

I höstvindars sus Du somnat stilla Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa Skön är vilan som graven ger Gott att veta Du lider ej mer

I livet vi ej träffas mer och trycka får Din hand. Den sista hälsning vi kan ge är kransen med ett band. Snart kyrkans klockor mana oss, att lämna Dig i frid. Vi viskar alla tack för allt, vi mötas om en tid. I minnet Du lever Du finns alltid kvar I minnet vi ser Dig precis som Du var I världen är du bara någon, för någon är du hela världen Icke död fast livet flytt, anden har blott boning bytt. Ingen dag är så lång att ej dess afton kommer Inget farväl inga medvetna ord Så fort och tyst gick Du bort från vår jord Här går vi i rester ur Din svunna värld Bland tankar och minnen som färgat Din härd Allt som Du älskat Oss bilder nu ger Du talar och skrattar Vi minns Dig och ser Inte en dag utan längtan Inte en tanke utan saknad Vi minns den dagen som igår Den dagen vi aldrig förstår. Inte trodde jag vi Dig skulle mista Att ögon som strålat så klart skulle brista Jag sover gott, ej mer jag Smärta känner Tyst dödens ängel viskar sov i frid. Jag är hos dig, min Gud, som barnet hos sin mamma. Jag är hos dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos dig, min Gud. Jag är hos dig, min Gud, när natten börjar komma. Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro.

Jag är tusen vindar över sjön. Jag är silverglittret över snön. Jag är solsken över mogen säd. Jag är stilla regn i höstens träd. Jordens oro viker för den frid som varar Graven allt förliker himlen allt förklarar Klockorna ringa så sakta till ro Nu har Du funnit ett ljusare bo Aftonens stjärna lyser så blid Vila i frid. Vila i frid Kom då, o frid. Dröj i mitt tjäll, bliv bästa gästen min. Ty dagen skrider. det blir kväll och natten bryter in. Kom o Jesus bliv mig när, låt mig bliva där Du är. Till Far Kära lilla Far nu är Din strävan slut All smärta den är borta och Du får vila ut För allt vi vill Dig tacka för kärlek rik och rar För omsorg och all möda kära lilla Far. Lika stilla som Du levat Lika stilla gick Du bort Lilla lutande rosenknopp, vill du idag ej vakna? Vet du ej, att solen gått opp och alla små blommor dig sakna Solen brände för hett igår. I natt föll regnet i strömmar. Aldrig mera solen förmår att väcka dig ur dina drömmar. Livets dag till afton gått. Hjärtat nu sin vila fått. Livets slut kan ingen hindra men vackra minnen kan sorgen lindra. Livets timmar är korta Slutets aning fjärran är Att Du nu är borta Det för oss ofattbart är Ljus efter mörker, vilan så skön. Ljuvt är att vila när krafterna domna Skönt i den eviga vilan få somna Våg, du som bär mig, högt emot viddernas ljus. Makt som begär mig tag mig som ton i ditt sus. Hjärtat som dignat somnar till sist i den famn. Evigt välsignat varit i kärlek ditt namn. Vårt hem är bortom graven i ljusets sköna värld och livet Vårt liv likt en aftonrodnad så fort, ack så fort brunnit ned. Men jag vet om en underbar morgon, vars sol aldrig mer skall gå ner. Är det sant att Du är borta Är det sant att Du är död Du som ville oss det bästa Du som var vårt kära stöd Låt oss minnas de soliga dagar då sorg och smärta fjärran var Låt oss minnas de glädjedagar då vi tillsammans var Med fyllda segel i solnedgången min farkost glider till fjärran land Där väntar viken, där tonar sången där somnar vågen, vid vänlig strand. Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus. Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade Minnenas skira regnbåge är vår levnadsbro till Dig Minnet skall vårda vad livet ägde Saknaden visa vad döden tog Minnet vår glädje Återseendet vårt hopp Minuter, timmar och dagar blir till år Men tomheten och saknaden består. Många blev åren Du vandrade här. Så trogen så verksam i tiden. Nu mättad av ålder förunnat Dig är Få njuta av den eviga friden. Mötas och skiljas är livets gång Skiljas och mötas är hoppets sång Nu ibland de helga släkten vilka ren nått fridens hamn. Skall och jag i vita dräkten prisa Gud och Lammets namn. Nu kallar klockorna Nu når mig rösten Nu bådas flyttning till en annan värld. Så kort var sommaren så tidig hösten. Låt mig stå reda för sista färd. Njut den ro Dig graven skänker världen har Du sagt farväl Vad den sedan om mig tänker stör ej friden i Din själ. Nåden kan rena, nåden allena, öppnar Guds famn. När dagen synes oss som bäst Kom döden som vår gäst Hämtar det som kärast var Lämnar bara tomhet kvar När du vaknar i morgonens vila, är jag tysta fåglar som ila i cirklande flykt över vatten. Jag är milda stjärnor om natten. När kallelsen ljöd, vem kunde Dig hindra på färden. När våren sig kläder i ljuvaste grönt, vi tyst Dig i graven gömma. Så hastigt Du från oss rycktes bort. Från livet till döden är steget så kort.

O saliga tillflyktsort vid Jesu hjärta, där viker all oro bort, där läks all smärta hemma i himlen blir allting väl.

Om livet skall ha sin mening, Om varför skall ha sitt svar, vi måst tro på Guds ledning hur underlig än den var.

Ro vi unna Ditt hjärta när Du vilar fri från smärta. Salig när stunden kommer, vara beredd att gå. Salig att vara redo att för Guds åsyn stå. Sjung för mig den sköna sången, jag skall vakna vid dess torn i den gyllene soluppgången inför Guds och lammets tron. Skön är friden vilan i Din tysta grav Du har fyllt Ditt värv i tiden Ödmjukt tack för allt Du gav.

Slumra gott Du kära Har tack för allt Du gjort Vi skall i hjärtat bära ditt minne ljust och stort Slumra så tyst från sol och vår Slumra så stilla från smärtans tår Ljuv är vilan i ljus och frid Fjärran borta från livets strid Snart kyrkans klockor mana oss, att lämna Dig i frid Vi viska alla, tack för allt vi mötas om en tid. Snart sol går ner för sista gång För mig, och tystnad är min sång, Men då hos Gud mig återstår Ett evigt jubelår. Solen har dalat, dagen är slut Stilla är klappande hjärtat Skönt är att vila från lidandet ut Somna från allt som har smärtat Som doften av rosor en sommardag Det står lilla Mor kring ditt minne Och bilden av Dig är en stjärna så klar Som tändes och ler i vårt sinne Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta Du bor Som ljusen sakta brinna i sina stakar ner Så slutar våra dagar Vi har dem icke mer Sov i ro, Du lilla Mor från all livets smärta Tack för all Din omsorg stor ömma modershjärta Sov i ro, från oro all uti tysta griften Djupt ditt minne leva skall under livets skiften Sov till vindarnas smekande sång Sov under grönskans mjuka fång Sov ifrån sorgen, oro och strid Sov i underbar frid. Stilla kom döden kom som en vän Tog Dig i handen och förde Dig hem. Stilla, så stilla Du somnat Din smärta så tåligt Du bar Flitiga händer har domnat Men Ditt ljusa minne står kvar Stundom vi segla i lugnet så stilla. Stundom vi segla för halv bidevind. Och stundom när stormar hantera oss illa. Då önskar vi alla i hamn få gå in. Stå ej och sörj vid min grav. Jag är ej död.Jag gav mig av. som du lämnat kvar. Så enkelt Allt som händer, är bara att oljan i lampan tar slut, att ett blomblad faller och att ett liv går ut Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. Så stilla kom döden den kom som en vän Den tog Dig i handen Och förde Dig hem. Så stilla, så sakta Du tynade bort Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott Stilla kom döden, den kom som en vän Tog Dig vid handen och förde Dig hem. Så vila i frid ty dagen är slut Ditt redbara hjärta har somnat Din livsgärning lever, den sinar ej ut fast handen i döden har domnat Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt Må klockorna ringa till vila Säg ej med sorg att jag är död Säg i tacksamhet att jag har levat. Tack för allt gott som Du oss givit Din rena kärlek till oss envar Här har så tomt och öde blivit Ditt goda minne lever kvar Tack för Din alltid så hjälpsamma hand. Så snar till hjälp, så ofta den hann. Tack för de tjänande stegen Du gick. Tack för all ömhet vi såg i Din blick. Du hade ett hjärta så innerligt gott. Vi tacka Dig vill för allt vad vi fått. Tack och farväl från oss Dina kära Vi vet att vi stodo Ditt hjärta så nära. Tack för vad du givit Tack för vad du var Tack för ljusa minnen som du lämnat kvar av Karin Boye (1900 - 1941) Tid som har flytt fås ej åter Minnet är allt jag har kvar Djupt i mitt hjärta det gråter Och drömmer om flydda dar Till hemmet Du längtat, nu målet Du nått. Till himlen står min längtan Dit går jag som en brud I himlen är jag väntad Av änglarna och Gud.

Till liv och odödlighet bjuden Är människan av Gud genom döden Två ögon slutna Två händer knäppta i stilla frid Ty Du, blott Du var livet, när det var som vackrast och bäst och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest. Tyst slocknar en mänsklig hjärna efter år av glädje och strid En blomma, en människa, en stjärna har var sin bestämda tid. Tåligt och god har Du levat din tid Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid Tänk Er inte honom som någon som givit sig av Hans resa har bara börjat Vi lever många liv Och det på jorden är bara ett Tänk Er att han vilar från sorger och tårar På en plats fylld av värme och trygghet Där man inte räknar dagar eller år

Tänk när en gång är stillad varje smärta, vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn När varje tår avtorkas vid Guds hjärta Och varje snyftning tystnat i hans famn Vad du lidit ingen känner ty Du själv Din börda bar Du var glad bland Dina vänner fast Du oftast plågad var Vad le de åt i sin sista minut Är det ett bud från vän till vän Eller är det ett tack för att allt är slut Till den som tog lånet igen Är det minnet av allt vad de ägt och mist Eller suset av himlarnas sång Hav tröst - en liten tid - Och till sist får Du veta det själv en gång. Vad tjänar det till att gråta men sorgen känns så svår Vårt tack, du käre [namn] för alla dessa år. Vad är att dö, det är att somna Från lidandet i smärtans land Det är att sakta ljuvligt domna Likt en våg som rullar in mot strand Det är att över floden ila Till hemmets famn till ro och vila Var rädd om Dina kära Du har dem inte jämt Vår tid för sammanvaro vi ej med Gud bestämt Som ljusen sakta brinner i sina stakar ner, Så våra år försvinner Du har dem inte me Varför skulle Du så hastigt ryckas bort. Vår ålders saga blev så kort. Varje människas liv är en vävnad så rik Och den ene den andres ej ringaste lik Den skall vävas till slut den skall klippas en gång Den skall bäras av oss i evighet lång. Vara samman, skiljas, fara det är så vårt öde är bestämt att bli Varför skulle Du så hastigt ryckas bort. Vår ålders saga blev så kort.

Varmt var Ditt hjärta Och glatt Ditt sinne Ljust och soligt Lyser Ditt minne Vi hann ej säga Dig farväl ty döden kom så fort Men nu vi säga Dig vårt tack vid evighetens port. Vi nu måste sorgen bära Fastän tom är hemmets vrå Vad Du gav åt Dina kära Finns i minnet kvar ändå Vi ville så gärna behålla Dig kvar men Din stund på jorden fullbordad var. Vi tackar för allt vad i livet du skänkt. För kärlek och lycka, vad vackert Du tänkt. För allt vad Du gjort för de dina. Vi ödmjukt böjer vårt huvud För allt utav livet vi fått När aftonen slutligen nalkas Vi minns de lyckliga stunderna blott Vid sommarvindars susning Du somnade stilla. Nu sjukdom och oro ej mer gör Dig illa. Skön är vilan som hembygden ger Skönt är att veta Du lider ej mer. Vida, vida min dröm mig för, hän mot oändligheten. Jordens oro ej mig mer stör, all dess strid är förgäten. Vila, vila Du kära i ro Vänliga skuggor hölja ditt bo Aftonens stjärna skimrar så blid Älskade älskade, vila i frid Vår ålders saga blev så kort Vänlig, god Du alltid varit Utan klagan smärtan bar Ingen vet vad Du har lidit Nu Du vilan funnit har

Ärlig och strävsam var Din vandring Stilla och fridsamt gick Du bort. som ger tröst

Din sorg är större än att ord kan trösta den. Därför sätter jag mig här, alldeles tyst, vid fönstret. Jag vet att du både vill och inte vill vara ensam just nu. Det är därför jag inte rör dig, inte håller om dig, utan bara finns här just nu, till dess du själv ger mig ett tecken av Caroline Krook

Sväva fritt, min kära. Du är fri nu. Och tills vi åter möts, Farväl, min ängel. av Erik Jacobsson

Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du hör min röst, den finns i dig Du kan höra den när du vill Du har mitt ansikte, min kropp finns i dig Du kan ta fram den när du vill Allt som finns kvar av mig finns inom dig Så är vi alltid tillsammans När dagen är tung och livet känns kallt är det svårt att se en mening med allt. Så ensamt det är att bära en sorg. Men bördan kan lätta med andras försorg. För tankar kan värma och ord göra gott. En blick kan berätta att någon förstått?. Så känn att du har Det stöd här i mig För det ska du veta - jag tänker på dig! av Siv Andersson

Vårt barndomshem låg så högt å så soligt Jag minns det än som det var en gång Vi var en stor barnaskara men det var bara roligt för i vårt hem fanns det glädje å sång Men det bästa av allt var att solen alltid sken å små fåglar som sjöng på sin gren

Du hann ej säga oss farväl, ty döden kom så fort. Men låt oss säga dig vårt tack, vid evighetens port.

Frid över ditt stoft, sol över ditt minne.

Tack för all den glädje Du mig/oss skänkt. All din värme, alla goda tankar som Du tänkt, alla vackra minnen jag/vi har kvar. Tack för den Du var.

Din kind ej mer vi smeka kan ej trycka dina händer Du kommit till ett annat land där intet ont dig händer.

Ett strävsamt liv har slocknat ut, en flitig hand har domnat. Din långa arbetsdag är slut, ditt trötta huvud somnat.

Du varmt och enkelt såg på tingen, Du god och redbar var som ingen. Du varit nöjd med livet. I frid Du levat – till vila gått.

Tyst och stilla har Du levat, tyst och stilla gick Du bort.

Så stilla, så stilla Du somnat. Så tåligt din smärta Du bar. Flitiga händer har domnat, blott minnet det ljusa står kvar.

Klockorna ringa så sakta till ro, nu har Du funnit ett lugnare bo.

Du gick så hastigt bort när våren grydde, Du gick till ro och dina plågor flydde.

Händer knäppta, ögon slutna, livets sista krafter brutna. Du var trött, behövde ro, nu Du funnit vilans bo.

Aftonklockan börjat klämta, kvällens skymning faller på. Livets låga slutat flämta, nu till vila Du fått gå.

Skönt är att vila när krafterna domna, trött efter årens möda och slit. Skönt i den eviga vilan få somna, vi önskar dig, vila i frid.

Nu hjärtats frid ej störes, av världens oro mer. Ty Du har funnit landet där solen ej går ner.

Vila i frid, ty dagen är slut. Det redbara hjärtat har somnat.

Det hav som Du älskat, där vågorna svallat. Det lämnar Du nu för en lugnare, skönare hamn.

Glad och god Du var till sinne, lämnat oss så kärt ett minne. Allas hjärtan helt Du vann, ty din godhet den var sann.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.

Vi tror att en ljusets ängel varsamt ditt öga slöt. Och fast vi ej längre har dig på jorden bland oss kvar, det vackraste, ljusaste minne vi alla utav dig har.

Tack för vad Du gjort och vad Du givit. Hjälpande handen ej sträckes mer, men minnet det ljusa förbliver.

Så många blev åren Du vandrade här, så trogen och verksam i tiden. Nu mättad av ålder förunnat dig är att njuta den eviga friden.

Ditt minne lever det kan ej jordas. Det kan ej gömmas bland stoft och grus. Nej, det skall leva i fågelsången, i blommors doft och i vindens sus.

Frid susar träden kring hemmet Du älskat. Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt. Tyst sjunger vinden farväl.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången.

Tårar falla, ödmjukt stilla, i de spår Du lämnat kvar.

Sov stilla, sov tryggt i hembygdens jord. Då klockorna ringa till vila.

Det susar så sakta i vinden en sång, om tider som flytt och varit. På stigar Du vandrat och ängen du plöjt, de vittna om tider som farit.

Vi binder en krans av minnen, de vackraste och finaste vi har. Vi vet att den aldrig skall vissna, hos oss är Du alltid kvar.

Genom saknadens tårar, lyser ett skimmer från lyckliga tider, sov i ro.

Minnet tar Du ej i graven, ljust bland oss det lever kvar.

Låt oss minnas de soliga dagar, då sorg och smärta oss fjärran var. Låt oss minnas de glädjedagar, då vi alla tillsammans var.

Livets slut kan ingen hindra men vackra minnen kan sorgen lindra.

Tack för vad Du givit, tack för vad Du var. Tack för ljusa minnen, som Du lämnat kvar.

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm. En droppe som faller, i tidernas ström. Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

Hur skönt att i ålderns och levnadens höst få lägga sitt huvud till vila. Och sova den sömn som ger ro och tröst, där kära förut gått till vila.

Hur gränslöst litet veta vi, när ödets timme slår, och lika litet ana vi, vem kallelsen då får.

Ett hjärta av godhet har slutat att slå, den eviga vilan har kommit. Oändlig är saknaden, sorgen så stor. Dock finns en tröst Du sover i ro.

När dina steg har tystnat finns ändå ekot kvar, när dina ögon slocknat vi alla minnen har. Vi spar dem i vårt hjärta, tar fram dem då och då. Så kommer Du för alltid att vara här ändå.

Nu finns Du hos oss i fågelsången, i stjärnenatten och soluppgången. I blommors doft, i vindens sus, i vågens glitter, i havets brus.

Nu slut är smärtan. Du funnit frid men lämnat hjärtan som saknar dig.

Solen har dalat, dagen är slut. Stilla är klappande hjärtat. Skönt är att vila från lidandet ut. Somna från allt som har smärtat.

Allt vad Du lidit vi nog ej förstått. Vi stod vid din sida så hjälplösa blott. Vi ville så gärna behålla dig kvar. Men din tid på jorden nu fullbordad var.

Du bäddas i hembygdens soliga famn. Där inga bekymmer skall trycka. Vid barndomens kyrka du hunnit i hamn. Där dina kära din kulle skall smycka.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina. Ögon som vakat och strålat så ömt, har stannat och slocknat till sorg för oss alla. Men vad Du oss gjort skall aldrig bli glömt.

När dagarnas tal är fyllda, skärs väven från bommen ner, och livets skiftande öden, kan aldrig ändras mer.

Vi alla som känt dig och vet hur Du var, önskar så att Du bland oss fanns kvar. Men nu när Du gått dit vi alla ska gå, med glädje vi minns allt det fina ändå.

Nyss Du sågs bland vänner kära levnadsglad och fridfull stå, och att döden var så nära kunde ingen ana då.

Tack för allt Du oss har skänkt. För oss Du strävat, på oss Du tänkt. Ditt goda hjärta, ditt ljusa sinne. Hos oss skall leva i tacksamt minne.

När vi Dig tackar räcker ej ord Du var den godaste på vår jord Du ville oss alltid så innerligt väl Intet orätt fanns i din själ Blott ljusa minnen i hjärtat vi bär Av Dig som var och förblir oss så kär.

Vackra minnen är de starkaste trådarna i livets väv.

Inte en dag utan längtan Inte en tanke utan saknad Vi minns den dagen som i går Den dagen vi aldrig förstår.

I hjärtat finns ett rum som bara är för Dig Och var jag än tar plats Så finns Du här hos mig.

Du är för alltid en del utav mig så fjärran men ändå så nära En Ängel ska bära min hälsning till dig Du är alltid en del utav mig.

Svårt att se i unga dar friska blommor falla, tungt att mista Du som var glädjen för oss alla.

Det ligger en båt och väntar på mig vid en strand. En gång skall den föra mig bort till ett okänt land. Bortom dess gräns jag anar en hemlighet, en värld av lycka som ingen vet.

Det sägs att döden är en duva, som vårdar om vår själ. Ett milt och evigt väsen som bara vill oss väl. Som lyfter oss mot ljuset när dagen går mot slut och lägger oss bland rosor där vi får sova ut.

Vi minns Dig som Du var en gång Då allting sjöng en livets sång Vi minns de tankar Du då tänkte Vi minns den kärlek Du oss skänkte.

Jag saknar Dig i kvällens tysta ensamhet En hand i min, en vän att hålla av. Jag saknar Dig när sol och vind bär bud om vår och Du ej längre vid min sida står.

Till Din sista stund fick jag hålla Din hand, som Du räckt mig i kärlek en gång. Tills vi mötas igen i ett skönare land, skall jag leva med minnenas sång.

Sov till vindarnas smekande sång Sov under grönskans mjuka fång Sov ifrån sorger oro och strid Sov i underbar frid.

Det stannar något kvar när allt förgått. En blick som lyser varm och djup och mild. Ett tonfall, en förnimmelse, en bild.

Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det.

Det tar tid för tårar att torka, det vet vi ju var och en. Man måste gå igenom vinter, om man vill se sommar igen.

Dagen har slocknat i natten. Domnad är din flitiga hand. Men över vida vatten, lysa dig stjärnorna vägen till morgonrodnadens land.

Sov i ro där björkar susa. Sov i ro där tallar stå. Sov i ro där sol så fager, blickar ner från himmel blå.

Av ädlaste rosor och liljor vi ville dig binda en krans som aldrig sin doft skulle mista och aldrig sin friskhet och glans.

Människan är liten på jorden, man vill trösta men saknar orden [namn]

Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner. Det finns ingen ros så vacker som minnena av dig.

Av litet gav Du mycket Av glädje gav Du mer Av kärlek gav Du allt.

Nu sover jag i en mycket vacker mycket gammal stad. Nu sover jag för första gången med knäppta händer. Och någon som inte känner mig har strukit bort håret från mitt ansikte.

Nu är jag ingens lilla flicka längre. Så nu behöver jag aldrig känna mig övergiven mer. När man är död är man sannerligen död och skiter i hur ledsen man var medan man gick omkring här på jorden och såg dum ut. –Kristina Lugn

Någon gång ska vi dö du och jag Alla människor ska dö och alla djur och alla träd ska dö och blommorna på marken men inte allihop på samma gång utan då och då så att det knappast märks – Barbro Lindgren

Så liten plats en människa tar på jorden. Mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. – Ingrid Arvidsson

I den tunga tiden: odla inte bly. I den mörka tiden: odla inte mörker. Den mörka tiden är en såningstid för ljuset. Odla i ljuset. Älska. –Peter Sandelin

Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. – Tomas Tranströmer

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg. Se magnolian! Den blommar nu! –Barbro Lindgren

Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig. – Jacques Werup

När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. –Peter Curman

Barnbarnen viftar kring benen – fem smultron på ett strå– de tänder min kärlek, den sista, lika häftig som då. Snart ska man lämna scenen och följa den farliga leden strax bortom dikesrenen in bland de mörka träden. –Lars Forssell

Jag sitter på stolen bredvid sängen. Det är bara du och jag i rummet. Nästan omärkligt är det bara jag i rummet. –Gunnar Harding

Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk. som står vit– Men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtar dit. – Nils Ferlin

Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så att jag rör vid verklighet i ont som gott - Karin Boye

Inget farväl, inga medvetna ord, så fort och tyst gick du bort från vår jord. Här går vi rester ur din svunna värld, bland tankar och minnen som färgat din härd. Allt som du älskat oss bilder nu ger. Du talar och skrattar, vi minns dig och ser. - Charlotte Zelmani

Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen. Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. - Nils Ferlin

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm En droppe som faller i tidernas ström Den skimrar i regnbågens färg en minut brister och faller och drömmen är slut - Nils Ferlin

Nu är det höst och de gyllene fåglarna flyga alla hem över djupblå vatten; på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret och avskedet susar genom grenarna Avskedet är stort, skilsmässan förestående men återseendet är visst. - Edith Södergran

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. Någonstans o någonstans. - Erik Lindegren

Det liv är icke längst som längst varat. Den levat längst, som fyllde livet bäst. Den är ej rikast, vilken mest har sparat Nej, den är rikast som har givit mest. - Naima Jakobsson

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer - Alf Henriksson

Ack, är det redan här så skönt på denna jord, så härligt grönt, hur skall det då ej bliva i himmelen, där Gud berett vad ingen här i världen sett och ord ej kan beskriva (Sv.ps. 200:5)

Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma (Sv.ps. 201:4)

Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Vad här vi tror skall där bli uppenbart, och den som här stått ut i mörka dagar skall lyftas upp i ljus som strålar klart (Sv.ps. 638:1)

Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser Det finns värme i hans domslut, mer än någon frihet ger Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång (Sv.ps. 285:1) Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft (1 Kor. 15:42-43)

Du som gick före oss längst in i ångesten hjälp oss att finna dig, herre, i mörkret (Sv.ps. 74:1)

Din nåd är bättre än liv (Psalt. 63:4)

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand (Psalt. 139:5)

Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid mitt namn, du är min. (Jes. 43:1)

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, fader vår (Sv.ps. 195:6)

Gud är inte en Gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla levande. (Luk. 20:38)

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid. (Luk. 2:29)

Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom (Klagovisorna 3:25)

Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro (Psalt. 23:1-2)

Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå? Men ett är dock säkert: den väg du mig för för mig är den bästa ändå. (Sv.ps. 268:1)

I din hand befaller jag min ande, du räddar mig, Herre, du trofaste Gud. (Psalt. 31:6)

I frid vill jag lägga mig ned och i frid vill jag somna in, ty du, Herre, låter mig bo i trygghet och i ro. ( )

Jag skall få vandra inför Herren i de levandes land. (Psalt. 116:9)

Jag vet att min förlossare lever. (Job 19:25)

Jag är hos dig, min Gud, som barnet hos sin mamma. Jag är hos dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos dig, min Gud. Jag är hos dig, min Gud, när natten börjar komma. Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro.

Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet Den som tror på mig skall leva om han än dör. (Joh. 11:25)

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de (Mark. 10:14)

Nu vilar ett hjärta, i ljuset och friden de frågor som tystnat har fått sina svar, och nödens och ångestens tid är förliden för själen, som lyser i Herrens förvar. (Sv.ps. 309:1)

Någon skall ropa det namn jag fick i dopet. Någon skall viska det och rösten är min väns. Och jag skall väckas av viskningen och ropet, buren i trofasthet och kärlek utan gräns. (Sv.ps. 625:2)

Nu är livet gömt hos Gud Åt honom vi lämnar allt Hoppet är tänt i tyngsta sorg Ingen är glömd av Gud (Sv.ps. 627:1)

O Gud, du mig ej överger när jag i mörkret sänkes ner Då möter jag ditt under Som fröet vilar djupt i jord jag vilar i det skaparord där sekler är sekunder (Sv.ps. 310:1)

Och herdens röst jag känner, som ropar mig vid namn, där väntar mina vänner, där öppnar Gud sin famn I Hoppet gläds jag redan snart finns ej döden mer, en liten tid och sedan varann vi återser (Sv.ps. 616:2)

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig (Psalt. 23:4)

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden (Matt. 6:10)

Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh. 3:16)

Sänd ett ljus och din sanning, må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar (Psalt. 43:3)

Tröstens Gud Fader för alla, vännen lämnar vi nu i din hand Följ oss i vardagen, hjälp oss att möta nya dagar i tro på dig (Sv.ps. 626:3)

Tänk, när en gång vart varför blir besvarat, var gåta löst, som här jag grubblat på, när allting blir av Herren själv förklarat, tänk, när jag Herrens väg skall fullt förstå. (Sv.ps. 320:2)

Uti din nåd, o Fader blid, från nu och intill evig tid jag lämnar mig och vad jag har tag, Herre, allt i ditt försvar (Sv.ps. 240:1)

Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena. (Sv.ps. 248:5)

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning. Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. Kom tillbaka, Herre! Hur länge skall du vredgas? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar. Gläd oss lika länge som du plågat oss, lika många år som vi har lidit.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten, när man håller hans förbund.

Gud, vår himmelske Fader. Du skänker oss vårt liv och vi vänder åter till dig. För ett ögonblick höljer du vårt liv i dödens hemlighet, för att åter lyfta upp det i ljuset, renat och förnyat. Se till oss och hör oss, vi som saknar våra bortgångna kära. Trösta oss i vår sorg och hjälp oss att ta varje dag ur din hand. Tack för att du vill oss väl. Gud, inför dig blir vi stilla och tänker på den/dem som har avsomnat. Vi tänker på vårt eget liv, på vår död och på den härlighet som väntar oss. Hör nu också vår tysta bön.

Gud, var med oss när vår tid är inne och vårt hjärta slår sitt sista slag. Tag oss då hem till dig. Dig vare pris och ära, nu och i evighet.

Gud, himmelske Fader. Tack för att du känner oss. Du vet vår sorg och saknad. Ge oss kraft och tröst i livet. Stärk vår tro på att allt vilar i dina händer. Gud, inför dig blir vi stilla och tänker på den/dem som har avsomnat. Vi tänker på vårt eget liv, på vår död och på den härlighet som väntar oss. Hör nu också vår tysta bön.

Tack för den gemenskap vi har fått erfara här i tiden. Ge oss nåden att också i evigheten få möta våra bortgångna kära hos dig, barmhärtige Gud. Låt oss mitt i vår sorg och saknad få se glansen av det eviga ljuset. Hör oss för din älskade Sons Jesu Kristi skull.

Till minnet av [namn]

En sista hälsning till [namn]

Ett tack till [namn]

Ett ömt farväl till [namn]

Farväl

I minnet skall du alltid finnas.

I kärt minne bevarad.

Med vördnad och tacksamhet.

Med hopp om återseende.

Tack för allt.

Tack för trogen vänskap.

Till min älskade Maka/Make ett Tack och farväl.

Till [namn], en hälsning.

[namn] minne hedras.

Vi hedrar minnet av [namn]

För evigt älskad, aldrig glömd. Din kärlek kommer alltid att vara med oss.

Tack för alla vackra stunder. Du kommer aldrig att glömmas.

Sov gott, älskade. Dina leenden och skratt kommer alltid att finnas hos oss.

Din kärlek har berikat våra liv. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

Vi kommer alltid att minnas dig med kärlek. Dina minnen kommer att lysa klart i våra hjärtan.

Dina minnen blir vår tröst. Du kommer aldrig att bli glömd.

Vila i frid.

På återseende.

Sov sött.

En sista farväl.

För evigt saknad.

Älskad och aldrig glömd.

Du kommer alltid att vara i våra hjärtan.

Din kärlek kommer att leva vidare.

Vi kommer alltid att minnas dig.

Du var en fantastisk [mor och mormor] och vi kommer att älska dig för evigt.

Vila i frid, kära [namn]. Du kommer alltid att leva i våra hjärtan.

Himlen har fått en ny, vacker stjärna.

Med djup medkänsla och varma tankar i denna svåra tid.

Våra tankar är med er. Må [namn] vila i frid.

Kärleksfulla tankar och kondoleanser till hela familjen.

Tack för alla vackra minnen, kära [namn]. Vila i frid.

Vår djupaste medkänsla i denna tid av sorg.

Med kärlek och respekt tar vi farväl av [namn].

Må [namn] finna frid. Våra tankar är med er.

Kära [namn], du var den vännen som alltid fanns där, i glädje och i motgång. Ditt smittande skratt och din oändliga godhet gjorde världen bättre. Vi minns alla kvällarna vi tillbringade tillsammans, alla samtal om stort och smått. Du lärde oss att livet är för kort för att inte vara snäll. Vi saknar dig varje dag, men vi är oändligt tacksamma för varje stund vi fick dela med dig. Tack för att du var vår vän. Vila i frid.

Kära mamma/pappa, du var grunden i vårt liv. Med din kärlek och omtanke byggde du ett hem fyllt av trygghet och värme. Du lärde oss att vara modiga, att vara snälla och att aldrig ge upp. Även när livet var svårt var du vår klippa. Vi bär så mycket av dig inom oss - dina ord, dina vanor, din kärlek. Tack för allt du gav oss. Du lever vidare i våra hjärtan för evigt.

[Namn] var en uppskattad kollega och vän som bidrog med energi, kompetens och omtanke till vårt team. Med sin positiva inställning och sitt engagemang gjorde [namn] skillnad för alla runt omkring sig. Vi minns de gemensamma luncherna, projektsamarbetena och alla tillfällen då [namn] sträckte sig extra långt för att hjälpa andra. Vi är tacksamma för tiden vi fick dela. Vila i frid.

Kära mormor/morfar/farmor/farfar, du var själva kärnan i vår familj. Hos dig kände vi oss alltid välkomna och älskade. Vi minns dina berättelser, din mat, dina varma kramar och ditt tålamod. Du lärde oss traditioner och värdena som vi bär med oss genom livet. Saknaden är stor, men tacksamheten är ännu större. Tack för alla minnen, tack för din kärlek. Vila i frid.

Vi minns dig med värme och tacksamhet. Ditt sätt att möta människor, din omtanke och ditt lugn lämnade spår hos alla som kände dig. Tack för allt du gav oss. Vila i frid.

Vila i frid, kära vän. Du levde ett liv fullt av kärlek och godhet. Vi är tacksamma för varje stund vi fick dela med dig. Du kommer aldrig att glömmas.

Vila i frid. Du har gett oss så mycket att vara tacksamma för. Ditt minne lever vidare i oss alla, i skratten vi delade och kärleken du spred.

Vila nu i frid och stillhet. Du kämpade tappert och älskade djupt. Vi som är kvar bär dig med oss för evigt.

Vila i frid bland stjärnorna. Du lyste upp våra liv med din närvaro, och det ljuset slocknar aldrig. Tack för allt du var för oss.

Vila i evig frid. Livet du levde var en gåva till alla som kände dig. Vi saknar dig mer än ord kan beskriva, men vi vet att du nu är fri från smärta.

Till minne av [namn]. Vi hedrar ditt minne genom en gåva till [organisationen]. Du brydde dig alltid om andra, och vi vill förvalta det arvet.

I [namn]s ljusa minne har en gåva lämnats till [organisationen]. Med kärlek och saknad.

En minnesgåva har lämnats till [organisationen] till minne av [namn]. Tack för allt du gav oss.

Till minne av en fantastisk människa. En gåva till [organisationen] har lämnats i [namn]s namn. Vila i frid.

Kollegorna på [företaget] hedrar minnet av [namn] genom en gemensam gåva till [organisationen]. Vi saknar dig.